April
Sunday 13 May 2012 photo 1/1
|
Jag vet att ni gillar bilden.
Men nu ska jag bjuda på en liten novell, som jag skrev för en timme sedan.
Det var helt tyst i huset när jag kom hem. Jag var orolig. Mest över Bill. Han hade skickat ett sms och skrivit "Förlåt älskling..." Jag visste vad han höll på med. Jag hade sett hans ärr.
Jag sprang upp för trappan och in i mitt rum. Jag chockades av synen.
Bill satt på sängen, på lakanet som brukade vara alldeles gräddvitt, men som nu var täckt med blodfläckar.
-Bill!, skrek jag och gick fram till honom. Han kollade upp på mig med tårar i ögonen.
-Älskling, sluta!, Jag tog ifrån honom kniven och la den på nattduksbordet. Han sa ingenting, utan bara stirrade ner på sin blodiga högerarm. Jag satte mig i sängen, mot sänggaveln och tog Bill i min famn. Jag kramade om honom hårt.
-Älskling... Varför? , frågade jag besviket.
-Du... Du var inte här... O-och... , stammade han.
-Varför ringde du mig inte istället?
-Du var ju på jobbet..., jag suckade och strök mina fingrar igenom hans hår.
-Älskling, du är viktigare än mitt jobb. Sa jag tyst.
-Förlåt... , snyftade han. Jag kunde inte vara arg på honom. Jag kunde inte. Det gick inte. Jag visste själv hur svårt det var att sluta med en sån här sak. Bill behövde hjälp. Jag skulle aldrig kunna klara av att få honom att sluta helt ensam. Allt i vårt liv var en enda jävla röra. Tom hade blivit inlagd på psyket, och där inne tagit livet av sig. Michelle blev förstörd, och tog sitt liv bara några veckor senare. Kvar i huset var jag och Bill. Det var ett mirakel att jag hade kunnat få Bill att stanna kvar vid liv, men jag antog att det inte skulle vara så länge till. Dag in och dag ut, så hittade jag honom med kniven i handen. Det spelade ingen roll hur mycket jag gömde knivarna. Han hittade dem alltid ändå.
Jag tog Bills arm och kysste hans sår. Han stönade till av smärta, då jag visste att det sved. Men jag fortsatte att kyssa hans sår över hela armen, och det kom blod runt min mun.
-Mickaela... Det gör ont..., stönade han med gråten i halsen.
-Precis som det gör i mitt hjärta när jag ser detta. Sa jag och kollade på honom. Jag mötte hans bruna ögon. De var bruna, med en grön skiftning. De hade tappat gnistan. Den lilla gnistan av ivrighet och lycka som alltid hade funnits där, var borta. Totalt borta, och jag hade inte sett den på flera månader.
Det plågade mig att se Bill i ett så dåligt skick. Han hade inte vistats ute sen Michelles död. Han var likblek i ansiktet och ovårdat skägg. Hans hår var fettigt och äckligt, och han hade synliga påsar under ögonen. Jag var tvungen att göra vid mig. Jag var tvungen att gå till jobbet, för att få pengar till mat, och annat som vi behövde. Annars hade jag antagligen legat bredvid Bill dag ut och dag in, och gjort samma sak som han gjorde.
-Mickaela... Jag orkar inte..., stönade Bill plötsligt.
-Vad menar du..?, frågade jag oroligt. Han reste sakta på sig och kollade på mig.
-Jag orkar inte leva utan Tom längre... Kolla på mig, jag är ett vrak utan honom..., jag tänkte efter. Han hade ju rätt, och när jag kände efter hur jag verkligen kände, så saknade jag Michelle hur mycket som helst. Hon betydde lika mycket för mig, som Tom betydde för Bill. Vi hade varit med om så otroligt mycket, hon och jag.
-Men vad hade du tänkt att göra..?, frågade jag.
-Ta mitt liv..., jag blev tårögd när han sa det. Jag ville inte att han skulle göra en sån sak. Han kollade på mig, djupt in i mina ögon.
-Och om du vill, så får du följa med...
-...Hur ska vi göra det?
-Tom och Michelles alla tabletter?, jag nickade. Vi reste på oss och gick ner till köket. Vi båda visste att några sömntabletter eller bedövningstabletter skulle räcka. Därför tog vi fram vår starkaste vodka som vi skulle skölja ner allting med.
Bill tog fram allt, medan jag skrev en lapp till den personen som skulle hitta detta.
"Du din stackare, som har hittat detta, det är ett avskedsbrev från Mickaela och Bill. Vi bestämde oss den 28 November 2025 att ta vårat liv, då detta har blivit för mycket för oss att hantera. Vi hoppas att ni har det bra här utan oss. Adjö. /Mvh. Mickaela och Bill."
-Klar?, frågade Bill. Jag nickade och la ner pennan på bordet vid den lilla papperslappen. Bill gav mig ett glas, och en massa tabletter. Han hade lika många tabletter i sin hand. Vi kollade på varandra medan vi höll i glasen.
-Är du säker på detta?, frågade Bill. Jag nickade.
-Försvinner du, så försvinner jag. Bill nickade och tog ett steg fram mot mig. Han gav mig en alldeles sista kyss.
-Jag älskar dig, Mickaela.
-Jag älskar dig med. Sa jag. Han tog ett steg bakåt igen, och kollade på mig. Jag nickade, och vi båda förde den fulla handen med tabletter mot munnen. Jag fick in alla i munnen, sedan tog jag glaset med vodka och drack upp. Det smakade vidrigt, men jag brydde mig inte om det. Jag svalde varje tablett, men var nära på att spy varje gång. Jag såg att Bill inte heller gillade det, men nu var det försent. Vi båda hade druckit upp vodkan och svalt våra tabletter. Jag kände ingenting överhuvudtaget. Bill tog min hand, och sedan den lilla lappen. Vi gick in till vardagsrummet och la oss i soffan. Bill la den lilla lappen på bordet. Jag la mig hos honom.
Sakta men säkert kände jag hur hela min kropp domnade bort. Allt försvann, och jag kunde inte längre höra Bills hjärtslag. Allt blev suddigt för mina ögon. Jag hade ingen känsel överhuvudtaget.
-Bill?, jag kollade mig omkring. Vart var jag?
-Jag är här hjärtat. Bills röst. Den var pigg och glad, precis så som den ska vara. Jag vände mig om och såg Bill sitta i soffan, tillsammans med Tom och Michelle. Hela jag fylldes av glädje och jag sprang fram till dem.
-MICHELLE!, skrek jag och kramade om henne. Hon kramade om mig hårt.
-Vad har du gjort Mickaela..?, frågade hon.
-Vadå..?, frågade jag och kollade på henne.
-Varför är du och Bill här? Vad har ni gjort..?, jag kollade ner i golvet. All min lycka av att se Michelle igen, försvann och ersattes med skam. Vad hade jag och Bill gjort?
-Vi... Vi tog era tabletter..., svarade jag och kollade på Bill. Han såg på mig och mötte min blick.
-Men... Varför?, frågade hon.
-Vi ville vara med er..., svarade Bill.
-Ja, det är ju försent att ändra sig nu. Så... Välkomna hit, eller något..., sa Tom. Jag gick och satte mig hos Bill, i hans knä. Jag kollade på honom. Hans skägg var borta, och hans hår var tvättat och vackert. Hans sår på armarna var borta, och det fanns inga tecken på ärr. Och detsamma med mina ärr. Alla ärren var borta. Mitt hår var långt och silkeslent.
-Mickaela, du har folk som vill träffa dig igen. Sa Tom.
-Vad menar du..?, frågade jag. Tom log lite och reste på sig.
-Kom med här. Sa han och räckte ut sin hand mot mig. Jag tog hans hand och följde med honom. Bill och Michelle följde efter oss.
Vi kom hem till mitt gamla hem i Sverige. Det som en gång varit min farmor och farfars hus.
-Vad gör vi här..?, frågade jag. Bill log mot mig och pekade mot köket. Vid bordet satt min farfar och läste tidningen, med sina fula läsglasögon, precis som han gjorde när jag var liten, och ute i köket stod min farmor och lagade mat.
Farmor kom ut från köket och kollade förvånat på mig.
-Men Mickan? Vad gör du här?, frågade hon.
-Tom tog mig hit..., sa jag.
-Men Tom är ju... Död?, konstaterade hon förvånat. Jag nickade.
-Precis som du, farfar, Michelle, Bill och jag.
-Hur gammal är du?, frågade hon.
-Jag skulle ha fyllt 29 nästa månad. Farmor suckade och skakade på huvudet.
-Ja, ja... Vissa dör unga. Sa farfar.
Men nu ska jag bjuda på en liten novell, som jag skrev för en timme sedan.
Visa toppen
Show footer