2009
http://www.youtube.com/watch?v=8BvV9arABLs

Till ES06

(Nu är en bra stund att starta om låten, var den än är.)

ES06. Ni har varit.. den bästa klassen jag haft och jag är FETT glad att jag slutade El och gick om ett år för att få ta del av ert sällskap.
Nu kommer alla splittras och flytta, börja på högskola, jobba, eller bara vara random någon annanstans.

Men när vi en dag ses igen, kommer kanske känslorna svalnat, alla har blivit gamla gubbar och gummor i fancy kostymer och vi kommer att ha glömt varför vi egentligen borde ha träffats så mycket tidigare igen än vi kommer göra.

Jag kommer fortfarande ihåg de första dagarna.
Alla var osäkra på varandra. Speciellt jag. Jag kom direkt från en klass utan vänner, utan något socialt sällskap what-so-ever, och jag sa inte ett skit. Jag var så osäker på mig själv.
Efter första mötet med er, gick jag ut till torget och satte mig ensam vid ett bord nånstans i mitten (det var innan det röda i mitten byggdes) och efter ett tag kommer Sandra, Sanne och Carro bort och sätter sig. Fortfarande sa jag inte ett ord, mer än kanske en stel hälsning. Allt för att verka stenhård.

Det var en försvarsmekanism som satt fastnaglad i huvet på mig.

Att inte visa så mycket som en känsla för någon.

Tre veckor går. Vi har precis kommit ut från ESO i Kroppen-salen och jag har precis visat min gamla natur, som jag tvingats gömma i ett år, och nu crackat mitt första skämt. Semlan går helt casually förbi mig och frågar
"Haha, varför har du hållt käft i tre veckor?" och går sen vidare.

... Jag kunde bara stå där. ...

.. Effekten de orden hade på mig var enorm.
Det var som om en ridå hade fallit från den värld mina ögon såg.
Jag kan för övrigt inte se tangentbordet nu för alla tårar.

Estet har räddat mig från att bli totalt anti-social, lärt mig mer om mig själv än jag kände till och framförallt dragit mig ur det extrema hatets banor som jag så länge gick i.

Tack

ES06 - Nu en lite vackrare värld!

=) wow om man kune ha det så...