Verkar som att alla har övergett mig.
Ingen som ringer, ingen som frågar vad man ska ha för sig i helgen och inte ens någon som skriver på msn längre.
Ingen som ser att man mår dåligt när man inte visar det öppet, ingen som kommer och pratar med än ifall man inte går fram själv först.

Förstår inte riktigt hur jag har förtjänat det här, jag försöker vara alla till lags hela tiden.
Jag bjuder på mig själv, lyssnar och försöker lösa alla andras problem, men va fan ska jag göra det för när ingen ens tittar åt mitt håll?

Har redan tagit en stor jävla tugga utav det sura äpplet när jag gick ut med vad jag tycker och känner, då blev man visst kallad för självmordsbenägen. Inte en käft som brydde sig då, och ingen som bryr sig nu heller.
Kan ge mig fan på att när jag nu säger att jag verkligen behöver någon att prata med, så kommer varenda kotte komma fram och vilja prata om alla mina problem.

Jag flyttar till Island i augusti, ifall jag ens flyttar. Jag känner inte för det eftersom jag vet att ingen kommer sakna mig förutom min mamma.

Min högsta önskan sen jag var typ 14 år var att få börja om på ny kula, att börja ett nytt liv. Det vill jag fortfarande men jag vill att någon ska komma ihåg en, någon man alltid kan gå tillbaka till när jag väl kommer hem. Någon som ärligt säger att han/hon har saknat mig.

Jag är rädd, jag erkänner det.. Jag är så rädd att jag knappt kan äta eller sova, jag är rädd för framtiden och vad som väntar mig.

Tja mollebolle. Tråkigt att du känner såhär och jag tycker nästan att det är lite konstigt. Jag har alltid trott du varit på topphumör och aldrig känt dig ensam. Men fakta är att vi alla känner oss ensamma ibland. Jag vet att det du menar då du skriver inte är bara ibland utan jävligt ofta.



Att bli kallad självmordsbenägen är fan inte roligt. Det har du ju själv fått erfara och jag likaså men samtidigt får du försöka skaka av dig det. Vet du att du inte är det så är det ingenting att bry sig om.



Om folket inte märker att du har problem så måste ju de som är runtomkring dig antingen vara rent blinda, dåliga kompisar eller så visar du det inte så tydligt som du säger att du gör. Men ska man ens behöva visa öppet att man mår dåligt för att folk ska märka det? I don't think so.



Den nya kulan ska du börja på direkt då du går ut gymnasiet eller varför inte när du flyttar till Island? Och om du vill bli ihågkommen behöver du inte oroa dig för även om vi inte pratar så kommer jag alltid komma ihåg dig som teh crazy wimfs med de sjukt bra cs-filmerna :D (Kanske finns roligare saker att bli ihågkommen för men ändå :))



Det mesta handlar om vilja. Tro mig, been there done that. Jag kände nämligen likadant som dig i 10 år. Om folk inte skriver, skriv till de. Om folk inte ringer, ring till de. Lär känna nya människor :) Jag tycker att du borde flytta till Island just för att du verkade gilla landet så mycket. Får fortfarande huvudvärk när jag tänker på alla miljoner bilder du la upp :)



Just some words from a far away friend.

Ha det bra jesper :) Peace

Dont worry be happy, gör det som känns rätt och om inget känns "bombis" så chansa du är ju bara 19 bast krull långt liv att leva:)

vänner dem kommer och går så är det bara alla förändras, man kan inte funka med alla tyvär.

känner mig med jäkligt lonely jag med ibland:)