May
Thursday 8 October 2015 photo 1/1
|
Tankar
Jag kan inte låta bli att tänka på hur man kan förändras så mycket av sin uppväxt.. men samtidigt inte.
Jag kan se vissa förändringar i mig själv men samtidigt så kan jag inte det.
Med tanke på vad man gick igenom, så kan man tycka att man kanske borde agera på ett speciellt sätt och bli ett så kallad problembarn . Men trots det hela med psykisk misshandel, mobbning och trackaserier under många år är jag trots det ändå glad av mig och ärligt talat... så vet jag inte hur jag alltid kan vara så glad och positiv.
Men jag kan självklart som många andra känna sorg och ångest för de hemskheter man en gång gått igenom eller som man fortfarande gör men jag kan inte låta bli att tänka på ett ord... FÖRÄNDRING... Inte bara hos mig själv utan hos dem som orsakat smärtan likaså. Min största fråga jag har som väldigt länge cirkulerat i mina tankar både undermedvetet och medvetet.
?Varför just mig? eller till och med
?Vad har jag gjort som gör att jag ''förtjänar'' att bli behandlad på detta sätt?
Varför välja att mobba och trakassera.. Hur kul är det egentligen att känna makt för en liten stund bara för man kastat ägg på en annans dörr, en klass''kamrats'' dörr. Att välja att göra livet surt för en annan, hur kan man vara så stolt över att man gör något sådant mot en annan människa som aldrig gjort något ont .. ändå sker det. Det sägs oftast på skolor att mobbning inte är acceptabelt.. men ändå när det väl dyker upp så görs det inget åt händelsen. Ingen vuxen som ger mobbaren kvarsittning för att tänka igenom det den/dem har gjort eller ett argt samtal till föräldrarna som berättar hur illa deras barn bemöter andra individer. Det är störande att barn blir bemötta på det sättet. Tiden spelar ingen roll, om det var för 20 år sedan, 10 år sedan eller bara någon vecka sedan. Mobbning är inte ok.
Men mobbningen för min del blev inte det ända problemet i mitt liv...tyvärr blev det mer än så. Trackaserier av mina klasskamrater som tycker det är tufft att kasta ägg på dörren och ruttna äpplen på fönstret eller att enklet skriva ''Hora'' på mitt skåp... Att det ska behöva bli polisanmälningar pga av individens val av agerande mot en annan individ.
Men det allra största problemet jag någonsin har haft, det var mitt ''hem''. Ett hus jag bodde i med min så kallade familj. Där man ska kunna känna sig säker och trygg... men det var det dessvärre inte. Var det ens egentligen så mycket till familj? Det tycker jag verkligen inte. Man ska inte behöva leva på det sättet, att inte vara älskad och omtyckt av mannen som ska föreställa min ''pappa'' (FYI han var min halv pappa). Att aldrig kunna äta ens en måltid ihop utan att man får blickar som kunde döda, som ledde till att man inte ens vågade vara någon annanstans i huset än på sitt rum. Få en egen tv och tv boxer för att man aldrig skulle ha en anledning att kolla på tv med de andra i familjen. Den ständiga isoleringen och en mamma som man inte tyckte gjorde något åt det utan bara lät det vara så som det var. Att inte våga ta hem kompisar (dem väldigt få vänner jag hade) utan att få skit för det. Psykisk misshandel mina damer och herrar, och detta som jag skrivit är en del av min uppväxt.
Men att inte kunna ha en ''vanlig'' uppväxt och en ''vanlig'' familj är skrämmande.. och jag hoppas innerligt att min halv pappa blir dömd på ett eller annat sätt för det han gjort mot mig och min familj, att mina mobbare en dag känner ångest och kanske försöker växa upp och be om förlåtelse. Men något jag hoppas på ännu mer... är att andra barn och familjer inte ska hamna i denna tråkiga situation, det förstör så mycket både hos en själv och andra.
Jag vet mycket väl.. tyvärr..
Har du läst allt detta? Var det jobbigt?
Let me tell you one thing..
Att läsa detta är kanske jobbigt men att leva det är jobbigt på en nivå som man inte kan gemföra något annat med.
Jag kan se vissa förändringar i mig själv men samtidigt så kan jag inte det.
Men jag kan självklart som många andra känna sorg och ångest för de hemskheter man en gång gått igenom eller som man fortfarande gör men jag kan inte låta bli att tänka på ett ord... FÖRÄNDRING... Inte bara hos mig själv utan hos dem som orsakat smärtan likaså. Min största fråga jag har som väldigt länge cirkulerat i mina tankar både undermedvetet och medvetet.
Men det allra största problemet jag någonsin har haft, det var mitt ''hem''. Ett hus jag bodde i med min så kallade familj. Där man ska kunna känna sig säker och trygg... men det var det dessvärre inte. Var det ens egentligen så mycket till familj? Det tycker jag verkligen inte. Man ska inte behöva leva på det sättet, att inte vara älskad och omtyckt av mannen som ska föreställa min ''pappa'' (FYI han var min halv pappa). Att aldrig kunna äta ens en måltid ihop utan att man får blickar som kunde döda, som ledde till att man inte ens vågade vara någon annanstans i huset än på sitt rum. Få en egen tv och tv boxer för att man aldrig skulle ha en anledning att kolla på tv med de andra i familjen. Den ständiga isoleringen och en mamma som man inte tyckte gjorde något åt det utan bara lät det vara så som det var. Att inte våga ta hem kompisar (dem väldigt få vänner jag hade) utan att få skit för det. Psykisk misshandel mina damer och herrar, och detta som jag skrivit är en del av min uppväxt.
Visa toppen
Show footer