Saturday 28 November 2015 photo 1/1
|
...Denna eviga känsla...
Detta är självklart inte första gången, men trots det påverkar den mig något så kopiöst. Känslan av att det ända som håller mig vid liv är mina husdjur. Mina tre älskade odågor, trots att dem jävlas med mig dag som natt så vet jag inte vad jag skulle gjort utan dem.
Denna känsla... denna eviga känsla.
Känslan som hela tiden skriker på min kropp om att ge upp. På ett sätt kan jag tycka och även vilja att jag borde ge upp men... en känsla hindrar mig. Rädsla. Inte bara rädslan hindrar mig utan även dem runt mig.
Jag får ofta känslan om att jag är helt ensam, verkligen helt ensam. Att det inte spelar någon roll hur många det finns i ens vänkrets eller i familjen. Känslan finns fortfarande där.
Den finns där ofta.
Frågan är... hur många skulle brytt sig? Jag är en av många som finns i denna värld,
så skulle någon verkligen bry sig?
Det tror jag inte... Jag hade som många andra slutligen blivit ett minne som eventuellt försvunnit med tiden.
En dag ska man ju försvinna... men gör det något om det skulle hända liiiite tidigare?
Mycket av mina känslor spelar antagligen ut sig pga min uppväxt, hur min levnadssituation har varit. Att smycka ansiktet med ett leende som säger allt är bra när det egentligen inte är bra alls. Att alltid ha haft och har fortfarande känslan av att jag inte skulle vara värld att älska, är jag ens värd något? Det känns inte så.
Allt hade varit så mycket lättare om jag inte vunnit den där tävlingen för 23 ½ år sedan?
Tävlingen som slutade med att jag blev till..
Slippa alla dessa tankar som säger att jag inte är värd något, varken inom vänskap eller kärlek.
Om min feghet inte hade funnits... kan jag säga att jag antagligen gjort det när känslan poppat upp första gången.
Men jag kan inte, jag vågar inte.
Detta är självklart inte första gången, men trots det påverkar den mig något så kopiöst. Känslan av att det ända som håller mig vid liv är mina husdjur. Mina tre älskade odågor, trots att dem jävlas med mig dag som natt så vet jag inte vad jag skulle gjort utan dem.
Denna känsla... denna eviga känsla.
Känslan som hela tiden skriker på min kropp om att ge upp. På ett sätt kan jag tycka och även vilja att jag borde ge upp men... en känsla hindrar mig. Rädsla. Inte bara rädslan hindrar mig utan även dem runt mig.
Jag får ofta känslan om att jag är helt ensam, verkligen helt ensam. Att det inte spelar någon roll hur många det finns i ens vänkrets eller i familjen. Känslan finns fortfarande där.
Frågan är... hur många skulle brytt sig? Jag är en av många som finns i denna värld,
Det tror jag inte... Jag hade som många andra slutligen blivit ett minne som eventuellt försvunnit med tiden.
En dag ska man ju försvinna... men gör det något om det skulle hända liiiite tidigare?
Mycket av mina känslor spelar antagligen ut sig pga min uppväxt, hur min levnadssituation har varit. Att smycka ansiktet med ett leende som säger allt är bra när det egentligen inte är bra alls. Att alltid ha haft och har fortfarande känslan av att jag inte skulle vara värld att älska, är jag ens värd något? Det känns inte så.
Allt hade varit så mycket lättare om jag inte vunnit den där tävlingen för 23 ½ år sedan?
Slippa alla dessa tankar som säger att jag inte är värd något, varken inom vänskap eller kärlek.
Om min feghet inte hade funnits... kan jag säga att jag antagligen gjort det när känslan poppat upp första gången.
Men jag kan inte, jag vågar inte.
Comment the photo
Det är lätt att säga att jag ska låta bli, men när känslorna blir så starka är frestelsen så mycket större.
Du - Jag - Hängmys snarast möjligast! <3333
Jag flyttar visserligen och har fett mycket jobb i december, men du och jag mannen <3
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/blue92/520733489/