May
Thursday 29 January 2009 photo 1/1
|
Jag är en dålig lögnare.
Jag vet det.
"Jag mår bra" är oftast "Jag mår inte bra"
Eller "Jag mår bra" är ett enklare sätt för att slippa prata om det.
Men om jag inte vet hur jag ska lösa problemet eller tankarna så vill jag inte prata om det.
Någon alls.
Min fasad är sprucken och faller sönder. Och bara ett moment vi kallar "tid" kan få det att försvinna. Eller?
Men tid är bara ett begrepp vi har skapat.
Så när det är klart, över, förflutet. Bra, bättre, dåligt, värre har jag ingen aning om.
Om jag gör si eller så blir det bra? Eller gör jag ännu ett misstag?
Jag
Vill
Inte
Tänka.
Jag vill försvinna, sjunka ner i ett hål i marken och bli en festmåltid för insekter.
Men det är inte rättvist.
Nej
Men är någonting rättvist?
Om jag mår bättre av det borde det då inte vara mitt val?
Det kanske var en drastisk metod.
Men om jag vill bara vara mig, eller bara vara med några enstaka ett tag, borde jag inte få det?
Jag svammlar, det är osammanhängande och en våldtäkt av det svenska språket.
Ironiskt nog så är detta bara en undermetveten process för att ta itu problemet med mig själv medan jag skriver. Haha, även om jag inte drar upp problemet utan bara skriver vad jag känner om det.
Jag vill inte tänka men gör det ändå. Bara för jag är byggd så och så tar jag itu med mig själv. Ironiskt och fint.
Aggression, ångest och självdestruktiva mönster frontal krockar med mina tankar gång på gång. Tankar, drömmar och den tvivelaktiga verkligheten sätter djupa spår som hänger med, släpandes till det som än destinationen just då.
Jag är en mekanisk lögnare.
Telefonen ringer, jag svarar och det känns som man blir lättad, man andas ut och det känns som det är bra. Men när man lägger på så kommer det tillbaka. Jag längtar.
Men på vadå?
Jag längtar på att det ska bli bättre.
Men vad är bättre?
Är det bättre nu eller blir det först värre och sen bättre?
Personer försöker hjälpa till, men är det någon inställd sympati faktor som drar igång eller bryr sig faktiskt personer? Det är inte alltid en självklarhet.
Personers reaktioner är grundade på förflutna möten, händelser, åsikter, handlingar och om de anser det är värt att ge en reaktion.
Känslor är inte alls överskattade, men ibland dubbelsidiga.
Dilemman.
Tankar.
En överreaktion räcker för att allt ska gå i spillo.
Är detta en överreaktion för jag tänker för mycket? Antagligen.
Men då slipper jag kanske tankarna ett tag, som om jag har en lösning på allt.
Innan jag böjar tänka igen, från början.
Mekaniskt självkritiserande beteende.
Men om, motförmodan. Att jag kommer till ett beslut.
Så är jag oftast låst på det.
Och varken respekterar eller tar ens emot andras åsikter. De rinner av som en kall dusch som behövs, varje morgon.
Tunnelseende.
Målinriktad eller naiv.
Logik.
Det är en rolig grej med löften. Korta löften är lätt att hålla. "Jag kommer i tid nästa vecka, jag lovar".
Simpelt, och oftast inga större faktorer som blir ett problem.
"Jag kommer alltid finnas till hands, jag lovar"
God tanke, snällt och givmilt. Men är det lätt att hålla? Man ska aldrig säga aldrig. Men ska man inte heller då aldrig säga alltid?
Ännu en tanke som slog mig.
Inte bättre då att kanske uttala sig som "Jag kommer alltid försöka finnas till hands, jag lovar" Lite mer själv betryggande eller garderat, säkra kort osv. Och oftast inte lika starka känslor om man skulle brytta detta löfte.
Jag ljuger. Hänsynslöst och egoistiskt kan man tycka.
Respektlöst.
Kan man alltid respektera något?
Beror på situation, händelser bla bla bla.
Paranoia har att göra med många saker. Paranoia är väl egentligen en högre grad av att man är orolig, men att man är rädd att något dåligt, värre ska inträffa.
Jag är paranoid över mycket.
På grund utav att jag tänker för mycket.
Desto mer man tänker på saker desto mer kan man tänka på saken i ett annat perspektiv. Synvinklar som inte alltid är, trevliga.
Jag är väldigt lat.
Bekväm.
Men den enklaste lösningen är väl oftast den rätta?
Eller en bekräftelse på att man får vara lat, sålänge man får något gjort.
Saker är krävande, och man gör det ändå. Man känner att man måste.
Man måste ingenting. Men man kan känna att man behöver göra något, väldigt mycket. För man gillar inte följdkonsekvenserna annars. Och det är ett enkelt sätt att säga, men en gnutta lathet. Att man "måste".
Tappade jag min röda tråd?
Fanns det någon från början?
Eller var det som jag sa: osammanhängande?
Till min förvåning mår jag bättre av detta. Och det är väl det som spelar någon roll.
Eller?
Om någon har fått en klarare bild över detta utöver mig, så välkommen.
Fast.
Jag kommer säkert älta på detta mer.
Oundvikligt.
Ett mekaniskt självkritiserande. lögnaktigt och lataktigt beteende med störningar av paranoia. En Mux serverad. Bon appétit!
Jag vet det.
"Jag mår bra" är oftast "Jag mår inte bra"
Eller "Jag mår bra" är ett enklare sätt för att slippa prata om det.
Men om jag inte vet hur jag ska lösa problemet eller tankarna så vill jag inte prata om det.
Någon alls.
Min fasad är sprucken och faller sönder. Och bara ett moment vi kallar "tid" kan få det att försvinna. Eller?
Men tid är bara ett begrepp vi har skapat.
Så när det är klart, över, förflutet. Bra, bättre, dåligt, värre har jag ingen aning om.
Om jag gör si eller så blir det bra? Eller gör jag ännu ett misstag?
Jag
Vill
Inte
Tänka.
Jag vill försvinna, sjunka ner i ett hål i marken och bli en festmåltid för insekter.
Men det är inte rättvist.
Nej
Men är någonting rättvist?
Om jag mår bättre av det borde det då inte vara mitt val?
Det kanske var en drastisk metod.
Men om jag vill bara vara mig, eller bara vara med några enstaka ett tag, borde jag inte få det?
Jag svammlar, det är osammanhängande och en våldtäkt av det svenska språket.
Ironiskt nog så är detta bara en undermetveten process för att ta itu problemet med mig själv medan jag skriver. Haha, även om jag inte drar upp problemet utan bara skriver vad jag känner om det.
Jag vill inte tänka men gör det ändå. Bara för jag är byggd så och så tar jag itu med mig själv. Ironiskt och fint.
Aggression, ångest och självdestruktiva mönster frontal krockar med mina tankar gång på gång. Tankar, drömmar och den tvivelaktiga verkligheten sätter djupa spår som hänger med, släpandes till det som än destinationen just då.
Jag är en mekanisk lögnare.
Telefonen ringer, jag svarar och det känns som man blir lättad, man andas ut och det känns som det är bra. Men när man lägger på så kommer det tillbaka. Jag längtar.
Men på vadå?
Jag längtar på att det ska bli bättre.
Men vad är bättre?
Är det bättre nu eller blir det först värre och sen bättre?
Personer försöker hjälpa till, men är det någon inställd sympati faktor som drar igång eller bryr sig faktiskt personer? Det är inte alltid en självklarhet.
Personers reaktioner är grundade på förflutna möten, händelser, åsikter, handlingar och om de anser det är värt att ge en reaktion.
Känslor är inte alls överskattade, men ibland dubbelsidiga.
Dilemman.
Tankar.
En överreaktion räcker för att allt ska gå i spillo.
Är detta en överreaktion för jag tänker för mycket? Antagligen.
Men då slipper jag kanske tankarna ett tag, som om jag har en lösning på allt.
Innan jag böjar tänka igen, från början.
Mekaniskt självkritiserande beteende.
Men om, motförmodan. Att jag kommer till ett beslut.
Så är jag oftast låst på det.
Och varken respekterar eller tar ens emot andras åsikter. De rinner av som en kall dusch som behövs, varje morgon.
Tunnelseende.
Målinriktad eller naiv.
Logik.
Det är en rolig grej med löften. Korta löften är lätt att hålla. "Jag kommer i tid nästa vecka, jag lovar".
Simpelt, och oftast inga större faktorer som blir ett problem.
"Jag kommer alltid finnas till hands, jag lovar"
God tanke, snällt och givmilt. Men är det lätt att hålla? Man ska aldrig säga aldrig. Men ska man inte heller då aldrig säga alltid?
Ännu en tanke som slog mig.
Inte bättre då att kanske uttala sig som "Jag kommer alltid försöka finnas till hands, jag lovar" Lite mer själv betryggande eller garderat, säkra kort osv. Och oftast inte lika starka känslor om man skulle brytta detta löfte.
Jag ljuger. Hänsynslöst och egoistiskt kan man tycka.
Respektlöst.
Kan man alltid respektera något?
Beror på situation, händelser bla bla bla.
Paranoia har att göra med många saker. Paranoia är väl egentligen en högre grad av att man är orolig, men att man är rädd att något dåligt, värre ska inträffa.
Jag är paranoid över mycket.
På grund utav att jag tänker för mycket.
Desto mer man tänker på saker desto mer kan man tänka på saken i ett annat perspektiv. Synvinklar som inte alltid är, trevliga.
Jag är väldigt lat.
Bekväm.
Men den enklaste lösningen är väl oftast den rätta?
Eller en bekräftelse på att man får vara lat, sålänge man får något gjort.
Saker är krävande, och man gör det ändå. Man känner att man måste.
Man måste ingenting. Men man kan känna att man behöver göra något, väldigt mycket. För man gillar inte följdkonsekvenserna annars. Och det är ett enkelt sätt att säga, men en gnutta lathet. Att man "måste".
Tappade jag min röda tråd?
Fanns det någon från början?
Eller var det som jag sa: osammanhängande?
Till min förvåning mår jag bättre av detta. Och det är väl det som spelar någon roll.
Eller?
Om någon har fått en klarare bild över detta utöver mig, så välkommen.
Fast.
Jag kommer säkert älta på detta mer.
Oundvikligt.
Ett mekaniskt självkritiserande. lögnaktigt och lataktigt beteende med störningar av paranoia. En Mux serverad. Bon appétit!
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bluemango/325038247/
Visa toppen
Show footer