Man ska aldrig ta något för givet.
Det är någonting som gång på gång jag försöker hålla mig till.
Men som utanförvarning kommer och totalt vänder upp och ner på ens möten, händelser, saker som ska göras, ens existens.
Varför?
Tar man något för givet är det inte längre samma sak.
Det tappar sin mening, funktion. Tar jag en stol för givet att den alltid kommer vara där, så jag kan använda den. En dag kanske den är borta eller går sönder.
Vad är det för mening med vänskap eller relationer om man senare tar någon för givet eller blir tagen för givet?
Men det vet man inte förens efteråt.
Eller?
Måste man var så lat och inte kunna tänka själv? Ska jag ha så svårt att kunna lyfta på luren och slå en signal?
Undanflykter.
En ursäkt till motvilja
Ärlighet varar längst? Svårt att säga "Jag vill inte"? "Jag vill inte träffa dig"
Men man ska fortfarande vara respektfull.
Är jag elak om jag är ärlig?
Men är jag inte elak om jag inte är ärlig?
Ska man använda en vitlögn?
Men man ska väl inte ljuga?
Eller?
Tänker man på det så inser man hur det verkligen är.
Men jag vill inte tänka.
Men jag vill vara realisisk.
Så jag tänker.
En ond cirkel
Fan

Tankar virvlar, ställer till och leder till huvudvärk. Illamående.
Jag vill ligga ner.
Vila
Men lägger jag mer ner så tänker jag mer.
Jag sitter kvar.
Förtidigt för att försöka sova.

Utseende
Utsrålning
Självförtroende.
En reflektion stirrar tillbaka och jag känner igen mig själv. Fast aldrig på samma sätt som gången innan. På grund av dagens, veckans, månadens händelser, saker som lämnar spår, är alltid synlig i ens spegelbild.
Tuff dag, sömnlös natt, bra nyheter. Jag är avundsjuk på min spegelbild.
Den har så lätt att anpassa sig.
Mer eller mindre så handlar det om en bekräftelse. Man ska passa in. Man ska vara normal.
Man ska
Man ska!
Dubbelmoralen slår en varje gång, hårt och skoningslöst. Du ska passa in men du ska vara unik. Du ska tycka som alla andra men endå tänka utanför ramarna.

Kärlek.
Känslor.
Behov.
Invecklat och intressant.
Byte, förlust, pånytt funnet.
Man gör det mer komplicerat än vad det behöver vara. Det är så det är, man vill inte se det simpelt. För då är det inte lika underbart längre som det var innan.
Nej.
Kanske.
Jo.
Beror på person till person. Men för att kunna uppskatta något behöver man väl veta vad det är? Men för att det ska vara spännande behöver det då inte finnas mystik?
Genom att tänka om kärlek avromatiserar man den automatiskt.
Mys, njutning och intimt blir
Tv-kväll, naket och kladdigt.
Romantik. Mums.

Klockan är inte ens 19:00.
Fan.

Nej, man ska aldrig ta någon för givet, aldrig.