Saturday 14 May 2011 photo 7/7
|
Saturday 14 May 2011 photo 7/7
|
Du får mig upp på bena, du får mig upp igen. Du får mig att torka bort tårarna och orka mer igen. Utan dig vore jag inget, livet vore inget jag kunde lika gärna falla ihop, och förmultna ner i jorden och aldrig mer bli något. Jag skulle bara försvinna.. men jag vet att du finns för mig, du får mig att kämpa vidare, du får mig att orka, att orka med livet. Utan dig orkade jag inte stå emot, då fick alla kalla mig vad dom ville, alla fick göra vad dom ville mot mig, men när jag träffade dig så var det som att jag fick en extra kick,jag klarade av allt. När då dom kom så kunde jag stå emot och jag orkade med livet och allt. Men så försvann du från mig, inte helt men det underbaraste försvann, och det var att rida dig. Du tog mitt hjärta med storm, du fångade mig i sekundrarna, sen försvann du, mitt hjärta ville gå i tusen bitar, flera nätter bara jag grät och jag kunde inte sova... För jag visste.. Aldrig mera några galopper tillsammans med dig.. Aldrig mera att jag får uppleva hur du busar och skuttar.. ibland när jag ser dig i hagen så fäller jag en tår och går sakta förbi dig till en annnan häst. du är sann, du är mitt allt. Jag har aldrig upplevt den känslan att en häst blev min bästa vän, tog mitt hjärta förde mig till paradiset och jag levde lyckligt, sedan att allt förstördes och det blev halvt som förr... men jag kommer aldrig glömma hur underbart det var att hämta dig i hagen, stå och borsta dig, leda dig, och rida dig och känna att jag jobbade dig.
Jag minns speciellt den allra sista galoppen tillsammans med dig. Den var i Kalles. Vi hade Ewa då och jag såg att hon kollade på mig, jag trodde att jag gjorde fel men jag visste ändå att jag gjorde det för ditt bästa.
Jag tränade dig p åen volt och du gick så underbar fint! , på den ena lite längre biten ungefär 10 meter lite mindre kanske så fattade jag galoppen och du galopperade så ljuvligt fint, du stack inte och du väntade på min singnal.
På sista galoppen så ville du sticka ner och hoppa över stockarna, men man skulle bara trava, så jag använde: ''ge och ta'' Och du lyssnae fantastiskt. du gjorde inga konstiga saker och du följde mig dit jag förde dig med tyglarna. När vi var 10 meter ifrån hindret så skänklade jag på dig lite och du började öka traven. Sedan gav jag dig en galoppskänkel och du började galoppera, du flög över hindret precis som på denna bild. Det var magiskt.
Sen skulle man galoppera tillbaka och du ville börja ladda och du ville sticka, jag gav dig en galopp skänkel efter 5 meters trav. Du började galoppera, snabbare ch snabbare. Då använde jag: ''ge och ta'' och du lugnade dig på 2 metrar. Och så fick du och jag en ljuvlig alldeles underbar perfekt, snabb men kontrollerad allra sista sista galopp. Jag önska att det inte var den allra allra sista för jag skulle velat träna dig mera, träna dig mer och inte sluta rida dig. Jag vet att det är för vårat eget bästa... Men det känns ändå så smärtsamt och elakt.
Men jag glöme aldrig hur det var att rida:
Sam Junior, hästen som blev min bästa vän.
// Din Moah