Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Men jag är inte ensam. Tror jag. Jag vet inte. Jag vill så fruktansvärt gärna vara social, umgås och göra saker. Men samtidigt så vill jag inte, orkar inte, vet ändå inte vad jag kan bidra med. Jag måste framstå som världens tråkigaste person.
Jag känner mig så fruktansvärt splittrad. Jag vill vara glad, pigg och fylld med livsglädje som smittar av sig på omgivningarna. Men det enda jag kan åstadkomma är en tom, stirrande blick med en spänd kropp full med tvångsframkallat ticks. Jag orkar inte ens vara glad.
Jag grubblar för mycket. Tänker på för mycket. Tänker på att vara sjuk, hur sugit det går just nu, hur dum jag måste se ut med mitt jävla ticks och framförallt hur ont och hur spänd jag blir utav det. Jag tänker på mitt sociala liv som jag inte vet hur jag ska hantera, jag grubblar på vad jag kan säga till folk utan att det uppfattas fel. Jag är överanalyserar min omgivning och tänker för mycket på vad folk kan tänka om mig. Jag tänker på hur obekväm jag för det mesta är med min kropp och mitt ansikte. Och massa annan skit. Jag tänker för mycket.
Och uppe på det så känner jag mig så fruktansvärt ensam, vare sig jag är det eller ej. Vad är det för fel på mig?

Älskade, kära kusin Elin. Jag har hundratals, kanske tusentals ord jag vill skriva men framförallt säga dig, och jag har ingen aning om vart jag ska börja.

Jag känner igen mig i det du skriver, förutom det rörande sjukdom såklart, men det där med ensamheten. Så tror jag det är lätt att känna, det är så det blir. När man överanalyserar. När man oroar sig. Hur man ska uppfattas, hur mycket man kan vara sig själv, vad som är okej. Lagom. Och ett problem ligger i att det vet man inte. Kommer aldrig veta.

Men något jag vill att du ska veta, det är att du och jag vi kan vara Mycket Tråkiga Människor tillsammans.

Snart är det midsommar och ingen av mina vänner ska följa med mig, så då kan vi sitta där du och jag och prata livet och känslor efter att jag blivit arg och irriterad på dig för att du inte äter och du kan vara en jobbig skitunge och göra mig ännu argare genom detta, och ända så ska du veta att jag älskar dig. Trots allt.

Och du är inte ensam, inte helt, för du har människor som bryr sig även om det inte känns så. Och det är inget fel på dig, inga större iallafall, förutom att du är en envis och enveten snorunge - och det är helt okej. För du är också en underbar person, fin och tankfylld med drömmar och tankar och ord.

Så, vi får pratas vid när vi träffas igen, okej?

Elin man får svackor. Och du är inte ensam, om du är något så är du en speciell och säkert helt underbar person när man lär känna dig ordentligt även om jag bara träffat dig 3-4 personer så tycker jag du är en härlig person och det tycker många andra med, det kan jag lova <3