Next day

Previous day

Thursday 9 August 2012 photo 1/1

Tack på förhand till er som läser.
Tack på förhand till er som inte dömer mig.
Ugh. Jag känner mig så förtvivlat förvirrad. Lite lätt överkänslig med en stor dos av humörsvängningar. Jag vill och gråter för minsta lilla, det behöver inte ens vara för att jag känner mig ledsen, ibland gråter jag bara. Nu är jag om möjligt ännu känsligare när jag tittar på film, bölar ofta när jag gör det men nu gör jag det... Typ... Så fort det är någon form av mänsklig känsla i filmen, alltså väldigt ofta. Glädje, sorg, förtvivlan, ilska, förvirring, missförstånd och blablabla. Tur att jag inte tittat på film själv det senaste för när jag är sån här så brukar jag lipa som ett småbarn. Ibland bara för att det är fint.
Jag känner mig så tom, ensam och ledsen. Sen helt plötsligt så känner jag mig lycklig, varm och omtyckt. Jag blir arg och förbannad för småsaker, frustrerad - på en sådan nivå att jag nästintill sliter mitt hår -, instängd, fångad i en bur av förtvivlan. Jag vill komma tillbaka till Sinclair men samtidigt vill jag att lovet aldrig ska ta slut så att jag kan sitta här hemma där ingen annan mår skit för att jag beter mig som.. Jag vet inte vad, ett svin? En mentalsjuk? Fast familjen påverkas väl av det, när jag förstör alla fina stämningar med mitt svineri som jag inte har någon makt över. Jag vet inte vad jag vill, jag vill träffa kompisar men sen vill jag verkligen inte träffa någon alls. Det blir bara skit när jag försöker vara social ändå. Det skulle bli det nu i alla fall. Kul att vara med en grinolle? Förmodligen inte.
Jag vet inte varför jag mår såhär, jag vet bara att det tär på mig.
Ibland tänker jag,
"Om jag dog nu så skulle jag dö lycklig." Och på ett ögonblick blir det till,
"Om jag dog nu så skulle jag dö olycklig."
Just nu skulle jag dö olycklig, men det går nog snart över...
Och ifall ni kommenterar, snällt som elakt, förvänta er inga svar (ta det inte personligt) för jag kan inte hantera varken snällt som elakt nu. Framförallt inte snällt, jag förtjänar det inte ändå och det får mig bara att gråta ännu mer.
Hejdå, nu ska jag gå och tvätta bort tårfläckarna på mina glasögon, jag kan knappt se igenom dem.

0 Visa hela listan

Tack på förhand till er som läser.
Tack på förhand till er som inte dömer mig.

Ugh. Jag känner mig så förtvivlat förvirrad. Lite lätt överkänslig med en stor dos av humörsvängningar. Jag vill och gråter för minsta lilla, det behöver inte ens vara för att jag känner mig ledsen, ibland gråter jag bara. Nu är jag om möjligt ännu känsligare när jag tittar på film, bölar ofta när jag gör det men nu gör jag det... Typ... Så fort det är någon form av mänsklig känsla i filmen, alltså väldigt ofta. Glädje, sorg, förtvivlan, ilska, förvirring, missförstånd och blablabla. Tur att jag inte tittat på film själv det senaste för när jag är sån här så brukar jag lipa som ett småbarn. Ibland bara för att det är fint.

Jag känner mig så tom, ensam och ledsen. Sen helt plötsligt så känner jag mig lycklig, varm och omtyckt. Jag blir arg och förbannad för småsaker, frustrerad - på en sådan nivå att jag nästintill sliter mitt hår -, instängd, fångad i en bur av förtvivlan. Jag vill komma tillbaka till Sinclair men samtidigt vill jag att lovet aldrig ska ta slut så att jag kan sitta här hemma där ingen annan mår skit för att jag beter mig som.. Jag vet inte vad, ett svin? En mentalsjuk? Fast familjen påverkas väl av det, när jag förstör alla fina stämningar med mitt svineri som jag inte har någon makt över. Jag vet inte vad jag vill, jag vill träffa kompisar men sen vill jag verkligen inte träffa någon alls. Det blir bara skit när jag försöker vara social ändå. Det skulle bli det nu i alla fall. Kul att vara med en grinolle? Förmodligen inte.

Jag vet inte varför jag mår såhär, jag vet bara att det tär på mig.
Ibland tänker jag,
"Om jag dog nu så skulle jag dö lycklig." Och på ett ögonblick blir det till,
"Om jag dog nu så skulle jag dö olycklig."
Just nu skulle jag dö olycklig, men det går nog snart över...

Och ifall ni kommenterar, snällt som elakt, förvänta er inga svar (ta det inte personligt) för jag kan inte hantera varken snällt som elakt nu. Framförallt inte snällt, jag förtjänar det inte ändå och det får mig bara att gråta ännu mer.

Hejdå, nu ska jag gå och tvätta bort tårfläckarna på mina glasögon, jag kan knappt se igenom dem.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

Jum-Jum Sat 18 Aug 2012 09:45

Sådär kände jag mig när jag fick min depression.
Jag kunde känns mig instångd i en glasburk och utanför gick folk förbi. Endera såg de mig inte alls fast ag bankade allt jag ägde på glaset, eller så gick de förbi och stirrade på mig.

Min historia är lite lång och du vill nog inte höra alltihop, men jag fick hjälp tillslut. En stor stöttepelare i mitt liv har varit Jum-Jum.

- Read more -

blyertspenna Sat 18 Aug 2012 14:24

Känner igen den där känslan.. Det känns verkligen som om alla bara glider förbi vad man än gör..
Vill du berätta om det så får du gärna göra det! Ja, Fiona är många gånger mer eller mindre mitt ljus i mörkret. Fantastiskt vilket stöd en häst kan ge genom att bara finnas till och vara en häst!

- Read more -

Jum-Jum Sat 18 Aug 2012 16:07

Vid ett tillfälle försökte jag berätta för en vän om det jag kände. Jag glömmer aldrig blicken jag fick av henne. Jag hade lika gärna kunna ha sagt att jag fått pesten eller nåt.
Jag har vid några enstaka tillfällen försökt höra av mig till henne, men hon svarar inte så jag har gett upp och insett att hon antagligen aldrig var den kompis som jag ändå trodde att hon var...

Hästarna dömer en aldrig och de förlåter oss ganska snart för de fel vi gör.

- Read more -

blyertspenna Sat 18 Aug 2012 19:54

Usch då... Just det där kan vara något av det tyngsta man kan vara med om. En "vän" som vänder en ryggen, någon man trodde mer om. Så jag förstår om det är något du inte vill prata om efter det!

Nä, precis, otroligt snälla och förlåtande djur!

- Read more -

Vattenpuss Tue 14 Aug 2012 17:23

Låter som en typisk tonårskris. Haha, vad löjligt det lät.. Nej men, i princip alla jag känner, ink mig själv, har gått/går igenom en sådan här period. För mig kommer det i omgångar, kanske varannan månad, ofta oftare. Jag tror att speciellt dina föräldrar förstår att du inte menar något illa, men det kan ändå kännas tungt.

- Read more -

blyertspenna Tue 14 Aug 2012 17:43

haha så kan det nog vara! känner mig inte så ensam nu när du säger det! ^^

- Read more -

Vattenpuss Tue 14 Aug 2012 17:45

Bra, bra! :)

- Read more -

purplepants Sat 11 Aug 2012 23:37

Elin min lilla pussgurka, ibland gör det mig ledsen hur väl jag känner igen mig i dina ord. Vi har en del skillnader du och jag, men vi är lika på många sätt.

Jag hoppas att nu när jag snart flyttar ner att vi har tid att prata lite mer, på riktigt. Sådär som jag alltid säger att vi ska, men det sedan knappt blir något av.

Jag tror att det kan vara gott för dig att prata, och kanske att lyssna. Vi får bara passa oss så att det inte blir alltför självömkande, okej?

- Read more -

blyertspenna Sat 11 Aug 2012 23:51

<3
Ja det måste vi verkligen göra! Du är nog en av de bästa personerna jag vet att prata med om sådant när jag väl lyckas släppa spärren, så det blir nog garanterat av.

Det låter alldeles finfint. <3

- Read more -