Next day

Previous day

Friday 21 June 2013 photo 1/1

Jaaa, nu var det ju ett tag sen jag uppdaterade här och väldigt få lär ens läsa det jag nu skriver, men jag behöver skriva av mig:
I tisdags (Lisa är i Turkiet därav gav jag mig iväg ensam) så bestämde jag mig för att ta ut Fiona på en ridtur, lättare sagt än gjort (det här är alltså tredje gången jag rider ut ensam på henne). Vi kom inte långt, Fiona var djupt missnöjd med att jag valt en väg som hon inte är särskilt förtjust att följa även med Petra som sällskap, men jag ville gå där för att slippa gå över en bäck som finns vid den andra vägen för att komma dit jag ville.
Fiona är en otroligt stark häst, fysiskt som psykiskt och det krävs en lika stark människa, eller åtminstone en människa som kan vända nackdelar till fördelar och lura henne att man är starkare än man är (jag syftar på det fysiska nu).
Så min missnöjda dam bestämde sig för att vända hemåt, jag hanterade det som jag brukar, en taktik som fungerat klockrent ända sedan i somras, men nu var Fionas motvilja för stark för mig och jag kände mig trängd och hämmad mitt emellan två hus varav det bor en väldigt dömande granne som inte tvekar en sekund om att säga hur dålig man är på det man gör. Så jag hoppade av istället och ledde henne hela bortvägen på några kilometer.
Men under den tiden funderade jag en del. Det senaste har jag känt att Fiona och jag kanske har något speciellt emellan oss, för vi har ju utvecklats något enormt, båda två, tillsammans. Men det kanske inte är så himla speciellt som jag trott eller innerst inne hoppats. Hon tycker inte mer om mig än någon annan, enda skillnaden är att jag lärt känna henne på ett djupt plan där jag känner av varenda rörelse och vet exakt vad hon ska göra när jag rider och hanterar henne och hur jag ska hantera det. Därför kan Lisa säga att jag får det att se så enkelt ut när hon väl sitter upp på Fiona. För att jag lärt mig.
Men hon ser mig inte under några som helst omständigheter som en trovärdig flockledare och vän, jag är bara den där jobbiga ungen som överlistat henne. Men när Petra är med hjälper Petras närvaro mig att hålla kvar Fiona åt det håll vi ska gå, men i tisdags.. I tisdags fanns det inget som höll kvar henne, bara jag. Och det räckte inte för henne, jag räckte inte, jag gjorde mig inte förtjänt av hennes respekt för min vilja. Jag har nog aldrig gjort det egentligen, det är Petra som gjort halva jobbet.
Vi har kommit långt och vi har utvecklats mycket under två och ett halvt år tillsammans, men för henne är jag bara någon som kommer och går i hennes liv och stör hennes ätande och hästande. Jag är bara en liten fluga som hon helst skulle vilja vifta bort.
Och nej, det här är ingen "ger upp-text", jag bara konstaterar fakta för mig själv och bekräftar den via att lägga ut texten så att jag ska sluta tro något. Jag bara önskar att jag visste hur jag skulle göra mig värdig Fiona och hennes gillande. Jag vill också ha något speciellt med min häst, men det har jag inte så det är bara att acceptera och gå vidare. Även om det inte är ömsesidigt så är Fiona min bästa vän och jag kommer alltid göra allt i min makt för att hon ska må bra. Någon gång kanske vi får något mer tillsammans men den tiden är inte nu.
Mjäh, allt känns bara lite nedstämt just nu. Troligast är väl att jag väcker mest förakt och irritation genom den här texten om jag väcker något. Men av något okänt skäl publicerar jag ändå texten.

0 Visa hela listan

Jaaa, nu var det ju ett tag sen jag uppdaterade här och väldigt få lär ens läsa det jag nu skriver, men jag behöver skriva av mig:

I tisdags (Lisa är i Turkiet därav gav jag mig iväg ensam) så bestämde jag mig för att ta ut Fiona på en ridtur, lättare sagt än gjort (det här är alltså tredje gången jag rider ut ensam på henne). Vi kom inte långt, Fiona var djupt missnöjd med att jag valt en väg som hon inte är särskilt förtjust att följa även med Petra som sällskap, men jag ville gå där för att slippa gå över en bäck som finns vid den andra vägen för att komma dit jag ville.

Fiona är en otroligt stark häst, fysiskt som psykiskt och det krävs en lika stark människa, eller åtminstone en människa som kan vända nackdelar till fördelar och lura henne att man är starkare än man är (jag syftar på det fysiska nu).

Så min missnöjda dam bestämde sig för att vända hemåt, jag hanterade det som jag brukar, en taktik som fungerat klockrent ända sedan i somras, men nu var Fionas motvilja för stark för mig och jag kände mig trängd och hämmad mitt emellan två hus varav det bor en väldigt dömande granne som inte tvekar en sekund om att säga hur dålig man är på det man gör. Så jag hoppade av istället och ledde henne hela bortvägen på några kilometer.

Men under den tiden funderade jag en del. Det senaste har jag känt att Fiona och jag kanske har något speciellt emellan oss, för vi har ju utvecklats något enormt, båda två, tillsammans. Men det kanske inte är så himla speciellt som jag trott eller innerst inne hoppats. Hon tycker inte mer om mig än någon annan, enda skillnaden är att jag lärt känna henne på ett djupt plan där jag känner av varenda rörelse och vet exakt vad hon ska göra när jag rider och hanterar henne och hur jag ska hantera det. Därför kan Lisa säga att jag får det att se så enkelt ut när hon väl sitter upp på Fiona. För att jag lärt mig.

Men hon ser mig inte under några som helst omständigheter som en trovärdig flockledare och vän, jag är bara den där jobbiga ungen som överlistat henne. Men när Petra är med hjälper Petras närvaro mig att hålla kvar Fiona åt det håll vi ska gå, men i tisdags.. I tisdags fanns det inget som höll kvar henne, bara jag. Och det räckte inte för henne, jag räckte inte, jag gjorde mig inte förtjänt av hennes respekt för min vilja. Jag har nog aldrig gjort det egentligen, det är Petra som gjort halva jobbet.

Vi har kommit långt och vi har utvecklats mycket under två och ett halvt år tillsammans, men för henne är jag bara någon som kommer och går i hennes liv och stör hennes ätande och hästande. Jag är bara en liten fluga som hon helst skulle vilja vifta bort.

Och nej, det här är ingen "ger upp-text", jag bara konstaterar fakta för mig själv och bekräftar den via att lägga ut texten så att jag ska sluta tro något. Jag bara önskar att jag visste hur jag skulle göra mig värdig Fiona och hennes gillande. Jag vill också ha något speciellt med min häst, men det har jag inte så det är bara att acceptera och gå vidare. Även om det inte är ömsesidigt så är Fiona min bästa vän och jag kommer alltid göra allt i min makt för att hon ska må bra. Någon gång kanske vi får något mer tillsammans men den tiden är inte nu.

Mjäh, allt känns bara lite nedstämt just nu. Troligast är väl att jag väcker mest förakt och irritation genom den här texten om jag väcker något. Men av något okänt skäl publicerar jag ändå texten.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

Mimmi Nowak Fri 28 Jun 2013 15:39

ELIIIIN, när jag läser detta ger jag med upp hoppet typ ju. Jag tror absolut inte Fiona ser dig som ingenting, jag tror verkligen hon ser dig som sin vän. Du verkar visa henne så mycket respekt och kärlek, och hur skulle hon kunna ignorera det? Du är helt OTROLIG med hästarna och jag blir ju nästan arg på dig av att läsa detta, du ÄR hennes vän, och om hon inte gillar dig är hon dum, så det så haha.

- Read more -

blyertspenna Fri 28 Jun 2013 15:55

Jag ger absolut inte upp och det gör inte du heller! Inget som min 18åriga hjärna kan komma fram till kan få mig att sluta kämpa för min smörblomma, hur mycket jobb det än krävs för att uppnå mitt mål - att vara lika stark i min relation till henne som om jag vore en häst som hon skulle följa genom eld och vatten - eller i det här fallet att följa mig genom tråkiga ensamritter och klafsa över diken... Close enough.

Texten i sig har en extra deppton just för att jag var på grubblarhumör när jag skrev den, men med glada ögon så värdesätter jag ändå tanken och ökar min egen förståelse för hur jag ska jobba för att relationen ska vara ömsesidig och harmonisk det bara går. Jag har bevisat mig värdig hennes respekt och hon ställer upp på det flesta men jag har inte kommit till det stadiet då hon ställer upp för att hon vill glädja mig och vill följa mig och vara med mig för att jag förtjänar det.

En duktig hästtränare kan få hästen att göra det man vill - en "sann" hästtränare får hästen att vilja göra det man ber om. Men dit kommer man inte utan att få misslyckas. Det viktiga är inte hur man faller, utan hur man reser sig igen och jag ser aldrig dåliga dagar som just dåliga dagar. Jag ser det som dagar att lära utav. Nu känner jag att jag babblar på här, men det verkar vara min grej... Haha..

- Read more -

Sandra Tue 25 Jun 2013 22:05

Glöm bara inte att det är lika viktigt att du lyssnar på henne och följer hennes förslag om du vill att hon ska börja lyssna på dina :)
Tycker att du verkar jätteduktig i alla fall!

- Read more -

View all comment answers (1)

blyertspenna Tue 25 Jun 2013 22:12

Precis, utan att lyssna på varandra och respektera varandras tankar i form av kompromisser så blir det aldrig till något man verkligen drömmer om! Ska hon gå med på mina "absolut måsten" så får jag se till att uppfylla hennes "absolut måsten" i en gemensam överenskommelse där man ställer upp för den andre. c:
Ååh, tack! Det värmer att få läsa!

- Read more -

Sandra Tue 25 Jun 2013 22:17

precis! Även om man vet det så är det lätt att man glömmer det, tyvärr. Även om man har tänkt att "dethär ska jag göra idag!" så kanske det inte är rätt dag att göra det på. Så otroligt viktigt att vara flexibel.
:3

- Read more -

blyertspenna Tue 25 Jun 2013 22:21

Verkligen! Det är så tråkigt att se så många hästar hållas stenhårt, de har inget alls att säga till om.. Det är någon form av inbillning att det är livsfarligt att låta hästen få ta eget initiativ och att den då genast tar "makten", det är ju skillnad på att hästen tar över än att den frågar och man godkänner eller "diskuterar" fram en kompromiss.. Det gör bara gott!

- Read more -

Sandra Tue 25 Jun 2013 22:42

Du har så rätt så!
Det är inte det att det är farligt att låta hästen säga till om saker, det är människan som har en sån grym rädsla för att släppa kontrollen. Jag tror starkt på att dethär är något dom allra flesta behöver träna på!

- Read more -

blyertspenna Tue 25 Jun 2013 22:46

Ja, det är ju stora djur som i alla fall jag lärde mig att man skulle vara stenhård mot och visa vem som bestämmer hela tiden för annars så skulle allt fara åt skogen... Så fel man kan ha.. Det blir ju en helt ny sorts förståelse och harmoni häst och människa emellan när man vågar sänka garden och bara låta saker hända!

- Read more -

Ravyn Fri 21 Jun 2013 20:50

Det skulle likagärna kunnat vara jag som skrivit denna text.
Du beskriver min och Tildas förhållande in i minsta detalj.
Mina känslor och tankar.

Du ska veta att du inte är ensam över att inte ha det "Perfekta" förhållandet med din häst.

Ge inte upp. Det kommer gå.
Vi får bara vara lika envisa som våra gula hästar.
Styrkekram!

- Read more -

blyertspenna Mon 24 Jun 2013 15:40

Du och jag verkar ha hemskt lika pållar, inte bara till utseendet! Och vi har så lika tankebanor, det är väldigt roligt att kunna dela med sig och verkligen förstå varandra!

Tack för ditt stöd och din förståelse och styrkekramar tillbaks till dig och din lilla guling!

- Read more -