May
Saturday 17 August 2013 photo 1/1
|
(Cool bärfis)
Idag har vi ridit i tre timmar och i nästan två mil, red i min nya sadel. Dock är jag lite kluven med den, jag fick inte den sadel jag beställde då hon såg fel eftersom jag var den första att beställa den sadeln på fyra år och hon missade det då det var så nytt eller vad man ska säga. (jag beställde via mejl och länk).
Men sadeln passar ju, det är bara det att den är lite bubblig på ena sidan där bak och det stör mig, jag är tveksam på om det kommer försvinna så jag pratar med henne om vad hon tror och hur det skulle funka med ett eventuellt byte. Jag vill ju inte bli tvungen att betala fullpris för två sadlar, det håller inte för mig, men det är ändå värt att höra sig för och se vad hon har att säga.
För övrigt gick ridturen sammanfattningsvis bra, vi galopperade på en jätteraksträcka två gånger (Nästan en mil hemifrån), totalt tror jag att galoppsträckan i sig blev ca 600-700meter och hästarna orkade båda gångerna (inte så lång stund från det att vi tog den på bortvägen tills vi vände och tog den igen) utan problem, andfådda men med samma härliga bjudning som alltid. Pfft, att kallblod skulle vara sega?
Fiona har blivit mycket bättre på med sina "jag vill inte gå dit"- respektive "NU går vi HEM"-fasoner, men när hon väl får för sig det (med mycket större mellanrum) så är hon ofantligt mycket starkare och mer beslutsam än när hon gjorde det varje ridtur flera gånger om. Idag hände det två gånger, första gången för att Petra larvade sig och knuffade Fiona hemåt så att båda bara ville hem så fick Lisa hoppa av och leda en bit.
Andra gången stack hon ut mitt i en större väg som dessutom gynnade ut i motorvägen bara för att jag hellre ville att vi gick över en äng istället för att gå på vägen och det ville inte hon... Tack och lov kom det inte en enda bil under tiden hon stampade över vägen, helt panikslagen och rasande av rädsla och frustration fick jag stopp på henne, hoppade av och ledde henne med stormsteg ut på ängen, skällandes på både Fiona och Lisa. Fiona skällde jag dock inte muntligt på.
Ibland blir hon bara för mycket och en kort stund önskar jag att hon vore någon annan. Någon som inte blint går hemåt när det inte passar sig. Hon har blivit så stark det senaste också, allra helst vill jag bara dra i en tygel tills hon vänder men det kan ta många hundra meter och det är inte något jag kan göra med tanke på att vi rider på vägar, det kommer bilar, cyklister, gående människor och hela slanten.
Jag tog ett pass i hagen en kväll och då kunde jag dra tills hon vände men det dröjde innan hon gjorde det, gick över hela hagen och fram tills grinden då hon tvingades att stanna och först då kunde jag vända runt henne. Och jag är starkare än jag ser ut att vara, jag uppskattar hårt kroppsarbete och är aldrig rädd för att ta i och att ta i länge utan att någonsin klaga eller ge upp och förut har jag kunnat vända Fiona med en viss teknik och sedan råstyrka (ta i tygeln så nära huvudet som möjligt så att jag kan använda hela min kroppstyrka för att vända henne) men jag antar att det inte bara är jag som blivit starkare både fysiskt och psykiskt den här sommaren...
Hon har gjort så här under hela tiden vi haft henne.. Kan hon aldrig ge sig? Jag lyckades lära mig att hantera situationen, sedan lyckades jag lära mig att känna när hon var på väg att göra det och därefter lärde jag mig att smidigt vinna striden. Men nu... När hon, de få gånger gör det, väljer att ta upp striden så blir det krig mellan två envisa viljor varav den ena förlitar sig enbart på råstyrka och den andra måste använda teknik, vara kvick innan råstyrkan kan komma till. Jag bara önskar att det kunde få ett slut. Att helt övervinna problemet, precis som vi övervunnit andra saker.
ALLA andra problem har vi kommit över, men nu återstår det problemet, det största av de alla och jag känner mig maktlös, patetisk och frustrerad. Min barnsliga, ungdomliga hästdröm om den där fantastiska kontakten häst och människa emellan går i kras och känns omöjlig att uppnå, det kommer aldrig vara vi som drömmande rider ut ensamma i skog och mark utan sadel och träns i en ömsesidig vilja att vara med varandra. Att älska varandra.
Jag älskar henne men älskar hon mig? Är hon kapabel till att älska mig så som jag älskar henne? Jag tvivlar inte på att jag är hennes favoritmänniska, men hon träffar ju knappt andra så vad har hon för val? Och favorit behöver inte betyda älska, bara någon hon tycker är mer dräglig att vara med. Vad vet jag? Jag tvivlar på mig själv igen.
Hon bränner ut mig, hon gör mig frustrerad, ledsen, sårad och arg. Jag är utmattad och känner mig obetydlig, hon kräver för mycket av mig, jag räcker inte till. Hon är min bästa vän men det är inget ömsesidigt band. Det sliter.
Är det så här det känns att vara olyckligt kär? Att vara kär i någon som inte älskar tillbaka?
Hon gör mig så frustrerad att jag bara vill slå, slå och slå henne, skrika på henne, rycka i henne, stampa i marken och skrika lite till för att falla i hysterisk gråt. Jag blir rädd för mig själv när jag drabbas av dessa primitiva tankar och det sluter bara med att jag barskt hoppar av och rycker tag i tyglarna och går dit vi ska med gråten i halsen och frustrationen bubblandes i magen. Och hon bara går där.. Med den där blicken, inte rädsla men hon vet inte vad som är fel. Jag går argt som ett bi och hon gör det jag i nuläget ber henne om men ändå är jag arg. Hon lever i nuet och jag fryser till i det som nyss hänt.
Idag ville jag bara sätta mig och storböla. Men Fiona är den jag vill söka tröst hos trots att det är hon som får mig att känna som jag gör. Men varför ska hon behöva ta emot min sorg också? Jag vill bara tillbaka till den där natten då vi låg och sov tillsammans, jag kom dit för tröst och kunde gråta ut över Fiona innan det kändes bra igen, men det känns så långt borta nu. Jag faller. Fiona orsakar fallet men är ändå den som fångar mig innan jag når marken.
Jag säger alltid till mig själv att vi åtminstone rör oss framåt om än långsamt, att fokusera på allt det goda men idag orkar jag inte hålla modet uppe och negativitetens mörker fångar och överväldigar mig. Jag försöker övertala mig att det bara är att fortsätta jobba, det är ju trots allt så vi kommit framåt överhuvudtaget men just nu känner jag mig bara orkeslös.
Jag orkar inte prestera så som hon tvingar mig till att göra när hon gör som hon gör, jag orkar inte längre. Men ändå kommer jag att sitta upp och göra om det så många gånger det krävs. För henne gör jag det. Jag måste orka hur många tårar hon än framkallar hos mig.
Annons
Camera info
Camera SLT-A65V
Focal length 55 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/80 s
ISO 200
Comment the photo
Wiorek
Sun 18 Aug 2013 12:31
Haha alltså det därmed att vända hem känner jag igen! Det började min ponny med under inridningen (för typ 7-8 år sen) och har inte slutat än, hon svänger åt vänster när det passar, gärna i galopp men hon verkar inte vara lika envis som din...
Wiorek
Sun 18 Aug 2013 21:59
Ja alltså det tråkiga är ju inte att dom vänder, det tråkiga är ju att dom uppenbarligen inte vill vara ute liksom..
blyertspenna
Sun 18 Aug 2013 22:06
Jo... Eller för Fionas del är det oftast att hon inte vill vara ute just där.. När hon väl går är hon alltid pigg med bjudning och verkar stormtrivas och helt plötsligt får hon för sig att allt blev jättetråkigt helt plötsligt. Vissa vägar avskyr hon också av någon anledning, gillar hon vägen och turen så är det inga problem att vända hem och ta en avstickare bortåt upp på en ny skogsstig men har jag gjort något vägval som hon inte uppskattar så mycket kan det göra resterande tur lidande..
Det är inte lätt det där, man vill ju bara att hästen ska vilja, om nu vägen inte är favoriten så önskar man att de ville hänga med bara för att det skulle vara ett nöje att komma ut tillsammans. Ibland tror jag när Fiona hänger sig att hon också blir väldigt trångsynt, alltså att hon inte har så stora svårigheter med vägen men fått för sig något och känner att hon kan vinna något så håller hon gärna fast i det även om hon verkar stormtrivas när vi är ute.. Gud, ibland förstår jag mig inte på henne, hon är inte lätt inte..
Det är inte lätt det där, man vill ju bara att hästen ska vilja, om nu vägen inte är favoriten så önskar man att de ville hänga med bara för att det skulle vara ett nöje att komma ut tillsammans. Ibland tror jag när Fiona hänger sig att hon också blir väldigt trångsynt, alltså att hon inte har så stora svårigheter med vägen men fått för sig något och känner att hon kan vinna något så håller hon gärna fast i det även om hon verkar stormtrivas när vi är ute.. Gud, ibland förstår jag mig inte på henne, hon är inte lätt inte..
Wiorek
Sun 18 Aug 2013 22:36
Förstår exakt vad du menar! Som om du beskrev min häst! Vi har en galoppsträcka vi brukar rida till. Rider man på vägarna till den försöker hon vända hemåt jämt men rider man genom skogen till den går hon mer än gärna framåt. Vad ska man göra åt det liksom..
Adoette
Sun 18 Aug 2013 11:14
Va tråkigt att du känner så :(
Envisa hästar med sådan nacke är inte att leka med, och du säger att hon bara drar emot. Då tycker jag du måste bli arg på henne och säga till ordentligt, inte med tygeln eftersom det skapar okänslighet, utan med annat. Puch gör detta väldigt sällan nu men när han gör det försöker jag "slå" honom med tygeln på motsatt sida för att förstärka trycket, alltså så att jag skakar tygeln så mycket jag kan. Men det känns knappt utan är mer som en varning för att det kan komma något hårdare. Har man en carrotstick eller bara ett långt spö kan man faktiskt slå till hästen på sidan av mulen för att den ska flytta bort huvudet när den verkligen har låst sig i nacken. Det resulterar ofta ett snabbt inböjt huvud, och det är då du kan ta tag i tygeln och hålla kvar det inböjda huvudet så hästen inte kan fortsätta gå. Det är jättesvårt att få in huvudet med bara armkraft, men däremot lätt när halsen väl är böjd eftersom den inte får någon kraft då.
Så de gångerna hon inte går att svänga tillbaka eller svänga in, höj "trycket". Har man inte armkraften får man bara höja hästens obehag tills den gör vad som sägs, eftersom svänga och stanna är sådana viktiga saker som alltid måste funka.
När allt funkar igen och du vet hur du ska kunna få henne göra det du vill, då kan man börja utvecklas och bli vänner. Lägg alla bråk på en viss period och se till att vinn alla, och visst kommer hon ogilla dig den veckan men när ni väl bråkat klart och inte gör en stor grej av sådana saker kan du lära henne att gilla det och bli positiv!
Envisa hästar med sådan nacke är inte att leka med, och du säger att hon bara drar emot. Då tycker jag du måste bli arg på henne och säga till ordentligt, inte med tygeln eftersom det skapar okänslighet, utan med annat. Puch gör detta väldigt sällan nu men när han gör det försöker jag "slå" honom med tygeln på motsatt sida för att förstärka trycket, alltså så att jag skakar tygeln så mycket jag kan. Men det känns knappt utan är mer som en varning för att det kan komma något hårdare. Har man en carrotstick eller bara ett långt spö kan man faktiskt slå till hästen på sidan av mulen för att den ska flytta bort huvudet när den verkligen har låst sig i nacken. Det resulterar ofta ett snabbt inböjt huvud, och det är då du kan ta tag i tygeln och hålla kvar det inböjda huvudet så hästen inte kan fortsätta gå. Det är jättesvårt att få in huvudet med bara armkraft, men däremot lätt när halsen väl är böjd eftersom den inte får någon kraft då.
Så de gångerna hon inte går att svänga tillbaka eller svänga in, höj "trycket". Har man inte armkraften får man bara höja hästens obehag tills den gör vad som sägs, eftersom svänga och stanna är sådana viktiga saker som alltid måste funka.
När allt funkar igen och du vet hur du ska kunna få henne göra det du vill, då kan man börja utvecklas och bli vänner. Lägg alla bråk på en viss period och se till att vinn alla, och visst kommer hon ogilla dig den veckan men när ni väl bråkat klart och inte gör en stor grej av sådana saker kan du lära henne att gilla det och bli positiv!
blyertspenna
Sun 18 Aug 2013 15:12
Det senaste har jag blivit riktigt arg på henne, jag har ridit med spö och kunde vända henne en gång med hjälp av att peta henne på mulen med det, men när jag har försökt efter det så har hon ignorerat och bara gått hemåt. Problemet är också att om jag lyckas få in huvudet på henne (t ex genom att lyckas stanna henne och sen milt be henne att ge mig huvudet) när hon gett mig huvudet så har jag provat att både ta i för kung och fosterland och att milt pilla i tygeln för att hon ska vända. Men hon är så fruktansvärt stark att det är en småsak för henne att slita mig ur balans, jag håller kvar i tygeln men kan inte hålla tillbaka huvudet så hon slänger bara ner mig över halsen så att jag blir tvungen att släppa för att kunna försöka igen.
Det är ju aldrig några problem att leda henne om hon inte vill för då lyssnar hon men jag vill inte bli tvungen att hoppa av henne så fort jag börjar tappa kontrollen för jag tror att hon då lär sig att det beteendet får av mig ifrån ryggen och att det med andra ord inte minskar utan kanske till och med ökar även om jag får henne dit jag vill.
Jag provar olika saker, milda, bestämda, diktatoriska hårda tekniker för att få henne att vända men hon stänger av totalt, med huvudet antingen i luften eller nere i marken för att dra tyglarna ur nävarna på mig och bara går, går går. Då får jag rycka tag i henne för att få henne att stanna och så småningom gör hon det, eftergift och pusta ut och börja om...
I stort sett varenda gång vinner jag men det är ett helvetes jäkla krig innan det sker och jag är så trött på det.... Jag vill bara slippa kriget och just nu eskalerar det även om det samtidigt är mindre ofta det sker... Om du förstår hur jag menar?
När hon väl gör det jag ber om är jag alltid noga med att lugna mig för att skapa en positiv känsla istället för det negativa kriget det innebär att försöka vända hemåt. Så att mitt rätta svar är behagligare för oss båda istället för att fortsätta spänna sig och vara arg som man tenderar att vilja då man är så uppe i varv, framförallt när hon går ut i vägen och det kommer bilar och skit och sitter där med illrött ansikte och sidorna hävandes efter luft.
Och det där sista du skrev, det ska jag se till att hålla i bakhuvudet och arbeta utifrån det!
Det är ju aldrig några problem att leda henne om hon inte vill för då lyssnar hon men jag vill inte bli tvungen att hoppa av henne så fort jag börjar tappa kontrollen för jag tror att hon då lär sig att det beteendet får av mig ifrån ryggen och att det med andra ord inte minskar utan kanske till och med ökar även om jag får henne dit jag vill.
Jag provar olika saker, milda, bestämda, diktatoriska hårda tekniker för att få henne att vända men hon stänger av totalt, med huvudet antingen i luften eller nere i marken för att dra tyglarna ur nävarna på mig och bara går, går går. Då får jag rycka tag i henne för att få henne att stanna och så småningom gör hon det, eftergift och pusta ut och börja om...
I stort sett varenda gång vinner jag men det är ett helvetes jäkla krig innan det sker och jag är så trött på det.... Jag vill bara slippa kriget och just nu eskalerar det även om det samtidigt är mindre ofta det sker... Om du förstår hur jag menar?
När hon väl gör det jag ber om är jag alltid noga med att lugna mig för att skapa en positiv känsla istället för det negativa kriget det innebär att försöka vända hemåt. Så att mitt rätta svar är behagligare för oss båda istället för att fortsätta spänna sig och vara arg som man tenderar att vilja då man är så uppe i varv, framförallt när hon går ut i vägen och det kommer bilar och skit och sitter där med illrött ansikte och sidorna hävandes efter luft.
Och det där sista du skrev, det ska jag se till att hålla i bakhuvudet och arbeta utifrån det!
Adoette
Sun 18 Aug 2013 10:50
Ska läsa klart hela din text sedan, men lyckas du ändå bli med två sadlar och använt arizonan är jag intresserad av en begagnad! ;D
Ravyn
Sun 18 Aug 2013 10:43
Började ju f*n o gråta D:
Återigen. Kunde likaväl varit jag som skrivit detta.
Förstår all din frustration, tyvärr.
Jag fattar seriöst inte hur de kan vara så otroligt j*vla lika.
Samma bra och mindre bra sidor och
exakt samma dumma påhitt.
Det är en klen tröst men du är inte ensam om att känna såhär.
Tilda har allt jag vill ha och lite till hos en häst.
Varför gör hon mitt liv så surt då?
Antar att inget är perfekt.
Inget är gratis.
Tilda har också blivit bättre med "jag vill gå hem nu och då tänker jag göra det också" attityden.
Men precis som i ert fall så har inte bara jag blivit starkare.
Antar att detta är någon övernaturligs sjuka prov till oss på om vi verkligen vill rida bettlöst och barfota.
Hade vi ridit på bett så hade vi inte haft såna "maktkamper".
Hästarna hade gått som klockor.
Men då hade inte det varit rättvist.
Skickar massa styrkekramar!
Återigen. Kunde likaväl varit jag som skrivit detta.
Förstår all din frustration, tyvärr.
Jag fattar seriöst inte hur de kan vara så otroligt j*vla lika.
Samma bra och mindre bra sidor och
exakt samma dumma påhitt.
Det är en klen tröst men du är inte ensam om att känna såhär.
Tilda har allt jag vill ha och lite till hos en häst.
Varför gör hon mitt liv så surt då?
Antar att inget är perfekt.
Inget är gratis.
Tilda har också blivit bättre med "jag vill gå hem nu och då tänker jag göra det också" attityden.
Men precis som i ert fall så har inte bara jag blivit starkare.
Antar att detta är någon övernaturligs sjuka prov till oss på om vi verkligen vill rida bettlöst och barfota.
Hade vi ridit på bett så hade vi inte haft såna "maktkamper".
Hästarna hade gått som klockor.
Men då hade inte det varit rättvist.
Skickar massa styrkekramar!
blyertspenna
Sun 18 Aug 2013 17:54
Haha, awie D:
De är psykologiska cptvillingar tror jag... Att inte känna sig ensam är en större tröst än du anar, det blir ju en helt annan förståelse om man själv brottas med samma problem. Eller hur, det finns liksom ingen annan häst i världen som jag vill ha än Fiona, hon är min fantastiska tjej men hon jobbar hårt för att få mig på fall ibland.. Haha, kan de inte bara sluta? Om det ändå vore så lätt! D:
Nä, man får slita för sin sak.. Något av det jobbigaste med bettlöst är att om Fiona gör något så är jag medveten om att min omgivning skyller det bettlösa på det. Alltså att jag "borde" använda bett för att bettlöst inte funkar, inte fan gick det bättre när jag red med bett, mycket sämre faktiskt och jag fick en lyckligare häst på köpet liksom..
Sen hade jag ju bara tränsbett på henne, fick med ett pessoa men det kom aldrig i närheten av hennes mun, tack och lov läste jag på lite om det innan jag tänkte använda det. Men vem vet, då kanske jag inte hade haft några problem, bara en olycklig häst, men en häst som gjorde allt jag ville för att smärtan var övermäktig. Det är inte rätt och så är det bara!
Styrkekramar till dig med! <3
De är psykologiska cptvillingar tror jag... Att inte känna sig ensam är en större tröst än du anar, det blir ju en helt annan förståelse om man själv brottas med samma problem. Eller hur, det finns liksom ingen annan häst i världen som jag vill ha än Fiona, hon är min fantastiska tjej men hon jobbar hårt för att få mig på fall ibland.. Haha, kan de inte bara sluta? Om det ändå vore så lätt! D:
Nä, man får slita för sin sak.. Något av det jobbigaste med bettlöst är att om Fiona gör något så är jag medveten om att min omgivning skyller det bettlösa på det. Alltså att jag "borde" använda bett för att bettlöst inte funkar, inte fan gick det bättre när jag red med bett, mycket sämre faktiskt och jag fick en lyckligare häst på köpet liksom..
Sen hade jag ju bara tränsbett på henne, fick med ett pessoa men det kom aldrig i närheten av hennes mun, tack och lov läste jag på lite om det innan jag tänkte använda det. Men vem vet, då kanske jag inte hade haft några problem, bara en olycklig häst, men en häst som gjorde allt jag ville för att smärtan var övermäktig. Det är inte rätt och så är det bara!
Styrkekramar till dig med! <3
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/blyertspenna/515746930/
Visa toppen
Show footer