May
Monday 21 October 2013 photo 1/4
|
Omkullridningen
Jag tänkte berätta lite närmre om vad som hände nu i lördags.
Lisa och jag var ute och red, hästarna var pigga men väldigt glupska i början av turen. Det märks att de inte har något gott gräs kvar i hagen. Efter att ha ridit hälften av ridturen ,som i sin helhet är ungefär en mil, beslutade vi för oss för att ta en go galopp på ett ställe där vi brukar galoppera.
Underlaget är en grässtig, översta lagret var lite blött, men jag vet att det inte är några problem för Fiona så länge hon för sköta allt själv utan att jag försöker balansera upp henne på något vis med tyglarna i galoppen så vi körde på.
Men Fiona valde (det är massa unga aspar som bildar en allé på den här stigen) att springa väldigt nära träden och jag blev lite orolig att jag skulle slå emot något av träden med mitt knä, och därmed förmodligen förstöra ett knä, och bad Fiona att galoppera mer i mitten av stigen.
När jag störde hennes koncentration, som riktades på att springa fint och stadigt vilket hon också gjorde, och hon försökte uppfylla mitt önskemål halkade hon till, föll ner på rumpan, försökte resa sig för att slutligen ramla ner helt på sidan med en väldig duns. Hon var i princip genast uppe medan jag själv låg där i chock och försökte förstå vad som faktiskt hänt.
Det gick så otroligt snabbt, från det att hon halkade tills det att jag bestört låg i marken. Jag satte mig snabbt upp, Fiona verkade kolla till mig och när hon såg att jag levde gick hon oroligt efter Petra som fortfarande galopperade. Jag la mig igen och försökte koppla vad som hänt.
Marken var knögglig och under det blöta, liggande gräset var marken täckt av nersågade ungträd. Eftersom att det var arm och sida som träffade träden skonade jag min höft, nacke och huvud genom att all belastning kastade sig på arm och sida. Hade jag landat annorlunda på de träden hade det kunnat gått betydligt sämre istället och snarare blivit tvärtom, att jag skadade höft, huvud och nacke.
Det är mycket kraft och fart när ett så stort djur faller, framförallt i galopp, halkningen gjorde ju så att hon kastades åt sidan och jag kastades väldigt hårt ner i marken, stockarna på marken skonade dessutom det ben som Fionas kropp annars kunnat krossa. I fallet slog jag i knä och hand i ett stående ungträd, handen slog jag i värst vilket ledde till en enorm och smärtsam svullnad. Den har gått ner under de två senaste nätterna men handen gör fruktansvärt ont. Knät är bara lite blåslaget och svullet.
Armen och sidan jag landade på är oerhört stela och smärtsamma, armen är någorlunda svullen och sidan vet jag inte riktigt... Hade vi ramlat en halvmeter framåt så hade inte min hand och knä träffats av trädet utan hela min och Fionas kropp, något som hade kunnat vara extremt förödande.
Fiona har inga svullnader och hon ser inte ut att halta längre när jag sett henne gå i hagen. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad som kunnat hända, jag hade kunnat bryta vad som helst, jag hade kunnat dö. Fiona hade kunnat dö. Jag ser mardrömsscenariot framför mig, hur jag blir hämtad av ambulans och när de lastar in mig ser jag veterinären komma för nödslakt. En tanke som fått mig att gråta av rädsla för att mista min vän och något som får mig att gråta av lättnad och glädje för att det faktiskt inte slutade så.
Hade jag varit religiös hade jag tackat gud, vad tackar jag nu? Turen? Slumpen? Hur Fiona skötte situationen? Hade hon blivit liggande av chock så hade jag kunnat krossas, men hästar är bra på att resa sig igen. De är starka varelser, både fysiskt och psykiskt. Så jag tackar min vän för att hon finns och för att hon, trots att jag är en jobbig, efterhängsen människa, ställer upp för mig.
Annons
Camera info
Camera SLT-A65V
Focal length 26 mm
Aperture f/4.5
Shutter 1/1000 s
ISO 800
Comment the photo
bloodgoth
Mon 21 Oct 2013 22:23
uh :( tur att det gick såpass bra som det gorde! och ni får krya på er!:(
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/blyertspenna/516451860/
Visa toppen
Show footer