Wednesday 24 September 2014 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Idag hade jag ett sannerligen intressant pass med Fiona i grushagen. Både bra och dåligt.
Vi började lite lätt med tryckövningar, flytta framdel, bakdel, backa och mer energi framåt när hon ska följa mig. Sen tränade vi lite på volter och på att hon ska vända in mot mig när jag pekar med sticken framför henne, även att jag ska kunna skicka ut henne fint i det varv jag väljer genom att peka antingen på högra sidan av hennes kropp (vänd mot mig) för vänster varv och vänster sida för höger varv. Det gick bra och kändes himla roligt, hon låste sig lite ibland och blev aningen stum för trycken för att plötsligt bli väldigt känslig för minisignaler, men de skiftningarna är ändå okej, jag behövde bara bli tydligare ibland med vad jag ville och att jag ämnade att slutföra det jag påbörjade.
Sen helt plötsligt i passet så skulle jag backa henne vid ett tillfälle och hon var som en klippa. Hon totalvägrade att röra på sig helt enkelt, jag provade allt jag kunde komma på men det enda jag fick fram var att hon antingen fortfarande stod stilla som ett ljus eller rörde sig åt sidorna eller mot mig. Jag medger att jag blev väldigt frustrerad. Jag förstod varken då eller nu vad som hände, vad gjorde jag för fel? Vad var det som triggade det här hos henne? För något måste jag ha gjort. Suck, ibland, okej ofta, hade det varit väldigt mycket enklare om jag kunde prata med min bulldozer till häst.
Tillslut så gav jag helt enkelt upp, det var uppenbart inte möjligt att backa henne nu, av någon anledning. Så jag ställde mig bara bredvid henne, strök henne lite över ryggen och försökte analysera. Förstå liksom, vart gick det snett? Utan att bli klokare kände jag mig rådvill och frustrerad, ibland önskar jag verkligen att hon var lite lättare att ha att göra med, jag kan för lite i sådana här tillfällen. Jag ballade ur lite och försökte tvinga fram ett svar, från både henne och mig själv. Svarslös.
Efter en stund kände jag att jag verkligen inte ville sluta passet så här, den uteblivna backningen gnagde i bakhuvudet men jag beslöt att ändå släppa den så gott jag kunde och släppte helt enkelt lös Fiona. Provade något nytt. Vid det här laget kände jag mig lugn igen, sansad och lite mer målmedveten. Jag drev runt henne lite och började träna på invändningen för sticken utan lina, vilket förstås var mycket svårare eftersom Fiona många gånger fann det lättare att bara vända ifrån sticken och byta varv, och det var inte det jag sökte nu. Men nu kände jag mig stark, jag visste vad jag ville och jag kunde vara tydlig och trygg för Fiona att kommunicera med. Det kändes skönt och jag grubblade inte alls på backningen längre.
Varje gång Fiona vände in mot mig i mitten så stannade allt upp, sticken fick vila med toppen mot marken och vi båda stod på några meters avstånd och bara.. tittade på varandra. Verkligen såg varandra, bara hon och jag. Hennes blick kändes lugn och harmonisk när hon mötte min. Det var skönt att bara stå där, så stilla och behagligt, bara min häst och jag. Tillsammans i någon form av känsla för varandra. Som att vi förstod något. Och jag bara log och kände mig varm och glad inombords. När jag skickade ut henne på volten kändes hon alert och lekfull, känslor som var ömsesidiga. Det som bekräftade min egen kontroll över min energi var att varje gång jag gick fram till henne så visade hon aldrig tendenser över att känna tryck och börja flytta sig, som hon gör om jag blir okänslig. Hon bara väntade på att jag skulle komma fram och välkomnande berömmet och tillgivenheten jag gav henne.
Och ungefär då bad jag lugnt om backa, för nu kände jag att vi var i balans att utföra rörelsen. Fiona backade och jag nöjde mig med ett steg vid tre tillfällen, sen lämnade vi det helt bakom oss. Jag tricktränade henne lite, hon kändes dock ointresserad för dagen men utförde snällt de tricken hon redan kunde när jag bad om dem. Jag återintroducerade också bugningen för henne och är nu besluten om att faktiskt slutföra rörelsen som handlar mycket om tillit, balans och kommunikation. Vi tar det i vår takt och jag tror inte att hon har något emot att lära sig tricket, vi måste bara ta det så lugnt som det behövs.
Jag kunde inte för något i världen få henne att följa mig löst idag, men med inställningen "det är som det är just nu" släppte jag det och accepterade att hon inte kände att det var rätt tillfälle nu. Jag har förmodligen inte gjort mig förtjänt av det än helt enkelt, men med tiden så kanske jag kan visa mig värdig att få ledsaga Fiona utan några andra band som binder oss än vänskap, tillit och kärlek.
Annons
Camera info
Camera NIKON D5200
Focal length 120 mm
Aperture f/6.0
Shutter 1/500 s
ISO 400