Friday 24 October 2014 photo 1/4
![]() ![]() ![]() |
Suck, att det ska vara så svårt att få en acceptabel bild på blyerts. Nåväl, såhär ser Herkan ut just nu. Jag kunde inte sova så jag satte mig en stund och ritade, helt utan något annat, annars tenderar jag att ha datorn påslagen t ex med musik och andra störningsmoment. Det var riktigt skönt. Till min stora förvåning släppte den envisa och plågsamma huvudvärken jag haft hela kvällen, det vittnar väl om att jag kunde slappna av och bara vara. Det är bra att veta, en sådan effekt.
Jag brukar bli av med huvudvärk om jag är ute och jobbar med något - vilket jag gjort större delen av dagen. (det blir väl igår då, koockan är ju efter 00:00) Tungt för min föga imponerande kropp och en trolig källa till den extra värk som lagts på den normala ikväll. Förutom två innesysslor så har jag lagat vägen upp till vårt hus, vilken hade två fina tunnlar i sig där allt regn spolat iväg grus. Till botten av vägen. Tjugo meter med en kass skottkärra full med grus är tyngre än man anar. När det var gjort var jag trött och hade ont så jag ville helst gå in, men upptäckte att hästarna nästan ätit upp allt sitt hö. Då blev jag ju förstås tvungen att fylla på, annars hade jag fått magont av dåligt samvete över min egen lathet.
När jag ändå var ute i deras skydd kom jag på att en bräda lossnat och stod ut en aning (Petra har kliat sig mot den) och tänkte att eftersom skruvdragaren var nere i stallet kunde det vara värt att kolla om den hade batteri kvar. Sagt och gjort, den hade batteri och jag la ner fem minuter av min tid på att byta ut två avbrutna skruvor och skruvade fast brädan igen. Hästarna tyckte att jag var hemskt jobbig. K sa jag.
Eftersom hagen börjar bli riktigt blöt och lerig så började det bli dags för att staketera om den lite till en mindre vinterhage. Det ska regna mer och jag ville helst inte stänga in dem i grushagen. Först tänkte jag bara placera ut plaststolparna, för det är tråden som är jobbig, men när jag väl gjorde det så blev det mer "äh vafan jag tar tråden också, det ska göras". Så tråden kom upp också. Jonna har varit ett troget sällskap under hela dagen, fantastiskt mysigt att ha henne runt sig under tiden man arbetar.
Jag insåg också att jag uppskattade att vara ute och jobba ensam. Man är bara med sig själv och sina tankar, ett alldeles utmärkt tillfälle att sluta fly undan sin egen hjärna och träna på att tåla sig själv och sin eländiga kropp. Det är förstås skönt att dela på arbetet med någon annan, det går fortare och blir lite skonsammare, men det var också väldigt tacksamt att bara vistas i tystnaden, ta det i sin takt och känna efter vad man klarar för stunden. Helt klart lite extra värk, jag dör ju inte av den och nu känns det bra i samvetet. Så är det.
Jag brukar bli av med huvudvärk om jag är ute och jobbar med något - vilket jag gjort större delen av dagen. (det blir väl igår då, koockan är ju efter 00:00) Tungt för min föga imponerande kropp och en trolig källa till den extra värk som lagts på den normala ikväll. Förutom två innesysslor så har jag lagat vägen upp till vårt hus, vilken hade två fina tunnlar i sig där allt regn spolat iväg grus. Till botten av vägen. Tjugo meter med en kass skottkärra full med grus är tyngre än man anar. När det var gjort var jag trött och hade ont så jag ville helst gå in, men upptäckte att hästarna nästan ätit upp allt sitt hö. Då blev jag ju förstås tvungen att fylla på, annars hade jag fått magont av dåligt samvete över min egen lathet.
När jag ändå var ute i deras skydd kom jag på att en bräda lossnat och stod ut en aning (Petra har kliat sig mot den) och tänkte att eftersom skruvdragaren var nere i stallet kunde det vara värt att kolla om den hade batteri kvar. Sagt och gjort, den hade batteri och jag la ner fem minuter av min tid på att byta ut två avbrutna skruvor och skruvade fast brädan igen. Hästarna tyckte att jag var hemskt jobbig. K sa jag.
Eftersom hagen börjar bli riktigt blöt och lerig så började det bli dags för att staketera om den lite till en mindre vinterhage. Det ska regna mer och jag ville helst inte stänga in dem i grushagen. Först tänkte jag bara placera ut plaststolparna, för det är tråden som är jobbig, men när jag väl gjorde det så blev det mer "äh vafan jag tar tråden också, det ska göras". Så tråden kom upp också. Jonna har varit ett troget sällskap under hela dagen, fantastiskt mysigt att ha henne runt sig under tiden man arbetar.
Jag insåg också att jag uppskattade att vara ute och jobba ensam. Man är bara med sig själv och sina tankar, ett alldeles utmärkt tillfälle att sluta fly undan sin egen hjärna och träna på att tåla sig själv och sin eländiga kropp. Det är förstås skönt att dela på arbetet med någon annan, det går fortare och blir lite skonsammare, men det var också väldigt tacksamt att bara vistas i tystnaden, ta det i sin takt och känna efter vad man klarar för stunden. Helt klart lite extra värk, jag dör ju inte av den och nu känns det bra i samvetet. Så är det.
Camera info
Comment the photo
Känner igen ditt tankesätt, likadant här.
Just nu är jag nästan glad att den andra tjejen övergett Prince.
Jag får göra som jag vill, i min takt och i mina tankar utan att hon ska gnälla över något eller bara störa mig.
Och du, passa dig för "jag ska bara..." och "när jag ändå är igång.." tänkandet, kan slå vad om att du nu ligger halvdö i din säng med The pain from hell.
Ta hand om dig hörru <3
![](http://cdn07.dayviews.com/114/_u2/_u8/_u7/_u1/_u2/_u3/u2871234/1433717616_m_1.jpg)
Jamen precis, det förstår jag att du tycker är skönt, hehe!
Haha jag är himla bra på att tänka så och det straffar sig alltid, för när jag tänker så så brukar det inte vara smågrejer jag lägger till heller xD Ehe, det har inte varit en aktiv dag idag nä, känner mig trött och vill helst inte röra mig så mycket men att ligga eller sitta ner gör också ont på grund av trycket ._.
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/blyertspenna/519001207/