Sunday 9 November 2014 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Nu ska jag vara så självbelåten att jag tänker dela med mig av en grej. Jag går för tillfället en skrivkurs (vilket är galet kul) och fick idag tillbaka en av uppgifterna med bedömning. Det var några smågrejer som kunde förbättras men summa summarum var den bra; citat: "skitbra"
Uppgiften gick ut på att utveckla karaktärsskapande, så jag skulle skriva en A4 där jag beskrev en individ med tankar, känslor, bakgrund och liknande. Såååå, här får ni den(!):
Vad vackert det är tänkte Johanna drömskt när hon ingående studerade sin omgivning, hon stod i mitten av en stor dunge som ramades in av en blandning av löv- och barrträd. Träden var höga och sträckte sig ståtlig tupp i skyn. Ett leende växte fram i Johannas fräkniga ansikte, ett stort fånleende. Skogen var för henne en källa av energi, skönhet och liv. En plats som alltid kunde bringa glädje även i de mörkaste stunder, åtminstone för en kort tid.<o:p></o:p>
De långa, trassliga och röda lockarna föll fram över hennes axlar när hon böjde sig ner för att svepa försiktigt med händerna över det knähöga gräset.Grässtråna kittlade hennes ljusa handflator och fick hennes grönögda blick att glittra av förtjusning. Vinden lekte med tyget i hennes gröna sommarklänning,svepte det runt benen och svalkade huden därunder. Johanna var lång och vältränad, musklernas konturer syntes tydligt under hennes bleka skinn, de var seniga och slimmade. Muskler som kommit av springande och konditionsträning snarare än ren styrketräning. <o:p></o:p>
Plötsligt var det som att hon återvände till verkligheten igen, ett minne bröt glädjen i tusen bitar, slog sönder den lika vårdslöst som minnets uppkomst gjort.Anledningen till att hon flytt ut i skogen från första början. Energin blev lägre och apatin tog över hennes tillvaro igen. Någonting dog i hennes blick.Som om självaste livsgnistan, vilken vi alla föds med, drog sig tillbaka någonstans långt bak i skallen. Gömde sig. <o:p></o:p>
Med en suck drog hon med handen över högra ögat. Området var ömt och hon visste att det vid det här laget förmodligen började färgas i en hemsk blåaktig ton. Johanna kved till när hon av misstag råkade trycka fingret mot det öppna såret som löpte över kinden under ögat. När hon tog ner handen och tittade på den såg hon att pek- och långfingret hade blivit nedblodade. Hon suckade igen och satte sig tungt i gräset. Anders hade slått henne. Igen.<o:p></o:p>
Det var mitt fel förstås. Som vanligt. Tänkte hon, kränkte och tryckte ner sig själv. Förminskade sig själv och sin rätt att bo i ett våldsfritt hushåll. Anders hade kommit hem kraftigt berusad, som vanligt, och Johanna hade inte orkat ta bort disken. Två tallrikar, ett glas och två gafflar. Det var dumt gjort av mig. Han hade blivit rasande av åsynen av den smutsiga disken. Han hittade alltid saker att bli arg över. Johanna hade genast sjunkit ihop inför sin vansinniga make och slunkit in i köket för att gottgöra sitt misstag på en gång, hon hade bett om ursäkt otaliga gånger men Anders beslutade ändå att fysiskt våld var det enda som bet på henne. Det enda som kunde lära henne att sluta göra fel hela tiden. <o:p></o:p>
Meden lätt duns la hon sig på rygg i gräset, det var behagligt mjukt. Det hade börjat mörkna och de första stjärnorna hade börjat titta fram på himlavalvet.Johanna vilade sin blick upp i det oändliga, ritade osynliga streck mellan de avlägsna, brinnande kloten. Ett stjärnfall svepte fram och Johanna slöt sina ögon och önskade; jag önskar att allt kunde bli bra igen, precis som det var innan Jonas död. Tanken på sonens olyckliga bortgång fick ögonen att svämma över av tårar. Hon grät tyst medan nattens ridåer mörkade världen. <o:p></o:p>
Utan ett ljud reste hon sig upp igen efter en stund och började gå hemåt, en promenad på närmare en kilometer men som Johanna kunde gå med förbundna ögon.Hon gick långsamt. Anders kommer bli ursinnig över att jag försvann sådär, konstaterade hon kort innan hon sakta slöt sitt sinne och lät tankarna blekna bort igen.<o:p></o:p>
Vad vackert det är tänkte Johanna drömskt när hon ingående studerade sin omgivning, hon stod i mitten av en stor dunge som ramades in av en blandning av löv- och barrträd. Träden var höga och sträckte sig ståtlig tupp i skyn. Ett leende växte fram i Johannas fräkniga ansikte, ett stort fånleende. Skogen var för henne en källa av energi, skönhet och liv. En plats som alltid kunde bringa glädje även i de mörkaste stunder, åtminstone för en kort tid.<o:p></o:p>
De långa, trassliga och röda lockarna föll fram över hennes axlar när hon böjde sig ner för att svepa försiktigt med händerna över det knähöga gräset.Grässtråna kittlade hennes ljusa handflator och fick hennes grönögda blick att glittra av förtjusning. Vinden lekte med tyget i hennes gröna sommarklänning,svepte det runt benen och svalkade huden därunder. Johanna var lång och vältränad, musklernas konturer syntes tydligt under hennes bleka skinn, de var seniga och slimmade. Muskler som kommit av springande och konditionsträning snarare än ren styrketräning. <o:p></o:p>
Plötsligt var det som att hon återvände till verkligheten igen, ett minne bröt glädjen i tusen bitar, slog sönder den lika vårdslöst som minnets uppkomst gjort.Anledningen till att hon flytt ut i skogen från första början. Energin blev lägre och apatin tog över hennes tillvaro igen. Någonting dog i hennes blick.Som om självaste livsgnistan, vilken vi alla föds med, drog sig tillbaka någonstans långt bak i skallen. Gömde sig. <o:p></o:p>
Med en suck drog hon med handen över högra ögat. Området var ömt och hon visste att det vid det här laget förmodligen började färgas i en hemsk blåaktig ton. Johanna kved till när hon av misstag råkade trycka fingret mot det öppna såret som löpte över kinden under ögat. När hon tog ner handen och tittade på den såg hon att pek- och långfingret hade blivit nedblodade. Hon suckade igen och satte sig tungt i gräset. Anders hade slått henne. Igen.<o:p></o:p>
Det var mitt fel förstås. Som vanligt. Tänkte hon, kränkte och tryckte ner sig själv. Förminskade sig själv och sin rätt att bo i ett våldsfritt hushåll. Anders hade kommit hem kraftigt berusad, som vanligt, och Johanna hade inte orkat ta bort disken. Två tallrikar, ett glas och två gafflar. Det var dumt gjort av mig. Han hade blivit rasande av åsynen av den smutsiga disken. Han hittade alltid saker att bli arg över. Johanna hade genast sjunkit ihop inför sin vansinniga make och slunkit in i köket för att gottgöra sitt misstag på en gång, hon hade bett om ursäkt otaliga gånger men Anders beslutade ändå att fysiskt våld var det enda som bet på henne. Det enda som kunde lära henne att sluta göra fel hela tiden. <o:p></o:p>
Meden lätt duns la hon sig på rygg i gräset, det var behagligt mjukt. Det hade börjat mörkna och de första stjärnorna hade börjat titta fram på himlavalvet.Johanna vilade sin blick upp i det oändliga, ritade osynliga streck mellan de avlägsna, brinnande kloten. Ett stjärnfall svepte fram och Johanna slöt sina ögon och önskade; jag önskar att allt kunde bli bra igen, precis som det var innan Jonas död. Tanken på sonens olyckliga bortgång fick ögonen att svämma över av tårar. Hon grät tyst medan nattens ridåer mörkade världen. <o:p></o:p>
Utan ett ljud reste hon sig upp igen efter en stund och började gå hemåt, en promenad på närmare en kilometer men som Johanna kunde gå med förbundna ögon.Hon gick långsamt. Anders kommer bli ursinnig över att jag försvann sådär, konstaterade hon kort innan hon sakta slöt sitt sinne och lät tankarna blekna bort igen.<o:p></o:p>