Thursday 22 January 2015 photo 1/5
![]() ![]() ![]() |
Såhär ser sätet ut nu - och det är pretty much färdigt, ska bara målas så småningom. Det är inte snyggast i världen men det är underbart ändå, jag är oerhört nöjd. Och för de som inte följer mig på insta (eloinenart) så kan jag ju dela med mig om att jag igår provkörde med sätet även fast jag inte tänkt göra det i snön - eftersom min syster frågade så snällt om jag ville hämta henne vid bussen.
Sen att vagnen väger ett ton och först måste ner och ut ifrån höförrådet - utanför sluttar det dessutom uppåt - är en annan femma. Jag fick ut bjässens däck men var inte kapabel att ensam få ut resterande delar av den då jag så fort jag var tvungen att vila och ge efter så rullade den jäveln bara in i tröskeln igen. Såååå tillslut fick Fiona dra ut den åt mig, det höll på att gå illa när hon panikade över att linan hamnat mellan bakbenen, så hon stack i väg (med vagnen flygandes efter och jag i grimskaftet) men jag fick stopp på henne och hon lugnade sig. Det var inga problem att sätta på vagnen sen heller och hon skötte sig galant på den lilla turen, pigg var hon också, ville jogga mest hela tiden! Petra hängde med på släp också förstås.
För övrigt var det fantastiskt att sitta i sätet och att sitta mjukt och kunna vils ryggen mot ett ryggstöd. Grät nästan av lycka när jag insåg att min kropp inte längre skulle göra så ont att jag inte kunde köra min häst så som jag alltid velat.
Sen att vagnen väger ett ton och först måste ner och ut ifrån höförrådet - utanför sluttar det dessutom uppåt - är en annan femma. Jag fick ut bjässens däck men var inte kapabel att ensam få ut resterande delar av den då jag så fort jag var tvungen att vila och ge efter så rullade den jäveln bara in i tröskeln igen. Såååå tillslut fick Fiona dra ut den åt mig, det höll på att gå illa när hon panikade över att linan hamnat mellan bakbenen, så hon stack i väg (med vagnen flygandes efter och jag i grimskaftet) men jag fick stopp på henne och hon lugnade sig. Det var inga problem att sätta på vagnen sen heller och hon skötte sig galant på den lilla turen, pigg var hon också, ville jogga mest hela tiden! Petra hängde med på släp också förstås.
För övrigt var det fantastiskt att sitta i sätet och att sitta mjukt och kunna vils ryggen mot ett ryggstöd. Grät nästan av lycka när jag insåg att min kropp inte längre skulle göra så ont att jag inte kunde köra min häst så som jag alltid velat.