Sunday 1 February 2015 photo 1/1
|
Tänk om livet kunde vara lätt, problemfritt och snällt ibland, som omväxling liksom. Det är så enformigt nu. Helt ärligt börjar jag tro att jag aldrig kommer bli bra, att jag aldrig kommer lyckas eller ta mig någonstans i livet. När huvudet är före kroppen kan jag bli så himla pepp, allt känns ljust och jag blir övertygad om att "ja! Nu fan ska jag ta mig framåt!" men kroppen kommer alltid ikapp. Alltid. Den här gången också.
Jag älskar att skriva och jag var så jävla säker på att skriften var helig mark. Att kroppen aldrig skulle ta över mitt hopp och min glädje i just det, i mitt ljus och lycka, men oj vad fel jag hade. Om jag bara kunde sluta vara så naiv så kanske bakslagen inte skulle smärta så mycket, men det här svider. Det här tar knäcken på mig. Jag vet inte hur många gånger jag fått skriva om alla meningar jag kämpar ihop - därför att finmotoriken dör. Jag har inte kontroll på mina fingrar och jag missar knappar. Och det är bara det minsta problemet, yrseln är värre. Enda gången jag känner att jag fortfarande har kontroll över min egen kropp är när jag ligger ner, helt slappt, även fast det fortsätter snurra, flimra och blixtra. Det är bara en tidsfråga innan jag ramlar, det har inte varit långt ifrån att de hänt dessa två yrseldygn. Yrseldygnen brukade bara komma solo förut, nu har det suttit i två dagar och jag är rädd att ett tredje snart inträder. Dessutom har jag inga pengar så jag kan inte köpa en käpp att stödja mig mot när det är som värst. Och pengar lär jag bli utan också, jag var så taggad på jobb. Jag har sökt tre stycken för kanske en vecka sedan men all energi dog med yrseln. Jag kan knappt gå rakt och än mindre stå längre stunder utan vila på grund av smärta och yrsel, hur ska jag då kunna sköta ett jobb? Skakningar kommer och går i hela kroppen dessutom.
Ibland önskar jag att jag vore någon annan, någon som inte hade en kropp som ständigt satte käppar i hjulen. Någon som kunde lyckas och jobba för vad de älskar, inte någon som knappt orkar ta sig ur sängen. För vad ska jag annars göra? Att ligga ner åsamkar mig minst lidande, men ändå vet jag att jag inte kan ge efter för något så trivialt som lidande för evigt. Jag måste ju ställa mig upp, jag kan inte bara ligga ner och undvika det som hör ont bara för att det gör ont eller för att jag är rädd att ramla. Det går inte. Men jag vet inte hur jag ska ta mig upp och framåt. Kanske är jag bara lat och feg, eller så överreagerar jag. Kanske är jag svag. Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt med det här, kanske lättar det på trycket att få knappa ner det. Låtsas att livet är särskilt elakt mot mig när jag egentligen vet att jag inte borde klaga. Jag har tak över huvudet, mat i magen och familj och vänner som älskar mig trots att jag mest tycker att jag är en stor finne i röven. Jag tyckte att diabetesen räckte.
Jag älskar att skriva och jag var så jävla säker på att skriften var helig mark. Att kroppen aldrig skulle ta över mitt hopp och min glädje i just det, i mitt ljus och lycka, men oj vad fel jag hade. Om jag bara kunde sluta vara så naiv så kanske bakslagen inte skulle smärta så mycket, men det här svider. Det här tar knäcken på mig. Jag vet inte hur många gånger jag fått skriva om alla meningar jag kämpar ihop - därför att finmotoriken dör. Jag har inte kontroll på mina fingrar och jag missar knappar. Och det är bara det minsta problemet, yrseln är värre. Enda gången jag känner att jag fortfarande har kontroll över min egen kropp är när jag ligger ner, helt slappt, även fast det fortsätter snurra, flimra och blixtra. Det är bara en tidsfråga innan jag ramlar, det har inte varit långt ifrån att de hänt dessa två yrseldygn. Yrseldygnen brukade bara komma solo förut, nu har det suttit i två dagar och jag är rädd att ett tredje snart inträder. Dessutom har jag inga pengar så jag kan inte köpa en käpp att stödja mig mot när det är som värst. Och pengar lär jag bli utan också, jag var så taggad på jobb. Jag har sökt tre stycken för kanske en vecka sedan men all energi dog med yrseln. Jag kan knappt gå rakt och än mindre stå längre stunder utan vila på grund av smärta och yrsel, hur ska jag då kunna sköta ett jobb? Skakningar kommer och går i hela kroppen dessutom.
Ibland önskar jag att jag vore någon annan, någon som inte hade en kropp som ständigt satte käppar i hjulen. Någon som kunde lyckas och jobba för vad de älskar, inte någon som knappt orkar ta sig ur sängen. För vad ska jag annars göra? Att ligga ner åsamkar mig minst lidande, men ändå vet jag att jag inte kan ge efter för något så trivialt som lidande för evigt. Jag måste ju ställa mig upp, jag kan inte bara ligga ner och undvika det som hör ont bara för att det gör ont eller för att jag är rädd att ramla. Det går inte. Men jag vet inte hur jag ska ta mig upp och framåt. Kanske är jag bara lat och feg, eller så överreagerar jag. Kanske är jag svag. Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt med det här, kanske lättar det på trycket att få knappa ner det. Låtsas att livet är särskilt elakt mot mig när jag egentligen vet att jag inte borde klaga. Jag har tak över huvudet, mat i magen och familj och vänner som älskar mig trots att jag mest tycker att jag är en stor finne i röven. Jag tyckte att diabetesen räckte.
Camera info
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/blyertspenna/519419919/