Efter att ha spenderat 40-talet timmar med episka kobojsarliret Red Dead Redemption har jag länge haft dille på vilda västern. Hade jag fått bestämma hade jag gått till jobbet i sporrar, maläten rock, snusnäsduk och med en halvdrucken whiskeyflaska i näven. Så när jag fick reda på att självaste bröderna Cohen skulle ge sig på klassikern True Grit och låta en nygammal favorit, Jeff Bridges, axla John Waynes roll som gamle Rooster Cogburn satte jag tuggtobaken i halsen. "Årets film är här!" skrek jag och flaxade onormalt med armarna.

Cohenbröderna får alltså mycket gratis av mig. Förvisso välförtjänt med filmer som Fargo, Big Lebowsky, Oh Brother Where Art Thou och 2007 års överlägset bästa film, No Country For Old Men i ryggen - alster vilken respekterad regissör som helst skulle hänga sin mor för att ha regisserat.

Nevertheless krävs det ett gott hantverk för att hålla mig nöjd och belåten då förväntningarna är så abnorma - något Joel och Ethan efter bara tio minuter låter mig förstå att True Grit är.

Jeff Bridges är mer eller mindre fenomenal som gammal suput med söt dialekt och sladdrig tunga som på klassiskt westernmanér "uppräthåller" lagen. Även om tolkningen inte ger honom någon Oscar den här gången.

Mycket tack vare det faktum att han blir överglänst av en fjortonårig tjej.

För True Grit är verkligen Hailee Steinfields film. Hennes tolkning av den lille tjejen som ger sig ut på en vansinnesfärd för att hämnas hennes mördade far är inget annat än precis ett sådant där genombrott vi trodde vi bara fick se vart tionde år(jag tänker såklart på Chloe Moretz), detta görs dock med en sällan skådad övertygelse. Det finns inte en tillstymmelse till överspel i Steinfields uttryck, och då är det ändå ingen lätt roll hon spelar. Helt makalöst.

All and all är True Grit givetvis en kalashöjdare till rulle. Du myser åt miljöerna, njuter av skådespeleriet, reagerar på den väldigt vackra och passande musiken(finns på Spotify!) och hänförs i sedvanlig ordning åt dialogerna. Bröderna Coens patenterade sylvassa dialoger matchas bara av Tarantinos mest framstående verk och nischandet med propert westerntugg är inget annat än en njutning.

Att filmen är lite lättare att ta till sig än till exempel No Country For Old Men - Vilket å andra sidan i sin tur kanske inte säger så mycket då nyss nämnda film är så mörk att du får leta med ljus och lykta efter minsta strimma hopp - gör den nog lite mer lockande för biopubliken. Även om jag till viss del kan sakna något riktigt elakt känner jag mig aldrig någonsin missnöjd. Min önskan att likt Rooster Cogburn - eller för den delen Rockstars egna John Marston - rida runt på prärien, röka handrullade cigaretter och med dubbla sexskjutare panga på dummingar har aldrig vart större.

Ska du se en film i icke-3D på bio i år är det True Grit. Ingen tvekan om den saken.

8/10

Annons

The photo has no tags

August 2011