Grillning till Johans ära. Det var svensk sommaridyll. Nästan i klass med pripps blå-reklamen. Med ett spett i min mun och i sandaler av tyg låg jag på ramberget och tänkte att livet inte är så dumt trots allt. I födelsedagspresent fick Johan sin kroppsvikt i marsmallows. När solen gick ner blev det kallare och vi rullade ner för backen till Johans lägenhet som ligger precis vid foten av berget. Ett antal musikvideos, öl och kroppsskador senare begav vi os till masthugget där studenterna hade den årliga vårfesten. Väl framme hade jag tappat lite i humör. Det kryllade av studentiga människor och det spelades dålig musik. Istället för att festa järnet bestämde jag mig för att göra en lite studie i män och deras ansvarskänsla när dte kommer till eld. Det var roande. Mitt på gården hade det gjorts upp en eld. förmodligen had den grillats på tidigare under kvällen. Runt denna eld satt ett halvt dussin unga män som alla var beredda att göra en insats. Jag tror att de var någon form av självutnämnda eldvakter. När flammorna började avta dröjde det int elänge förrän en av de eldansvarige rusade upp i buskaget och triumferande kom tillbaks med ett par spröda kvistar som livsuppehållande åtgärd. Andra gånger nöjde de sig med att blåsa lite lätt på brasan och peta i den lite med en pinne för att förnöjsamt se hur små lågor slog upp av den varsamma behandlingen. En av männen satt med kraftigt rynkad panna och fokuserad blick och stirrade på elden i minst en halvtimma. Han var den roligaste. Något sa mig att det var han som skulle få rycka in när situationen inte längre var under kontroll för de andra. mot slutet av kvällen kom det fram en kvinna som, i försök att få lite fart på lågorna, riktade tändvätskeflaskans mynning mot elden och gjorde sig beredd att trycka av. Knappt hann hon tänka tanken förrän tre män tog sitt ansvar och kastade sig över henne och flaskan för att undvika explosion. Pedagogiskt visade de ett alternativt sätt att använda vätskan för en säkrare antändning. Papptallrikar fylldes till bredden med den lättantändliga vätskan och placerades med stor respekt på elden som genast flammade upp rejält. Detta var så roligt att de var tvugna att upprepa proceduren 4 gånger. En av männen var så exalterad att han inte kunde hindra sig själv från att ropa "Woho" i falsett vid varje tillfälle en tallrik flamberades. Mitt tålamod började rinna ut och jag lämnade elden men så vitt jag vet så kommer brasan i masthugget hållas levande för all framtid av eldvakterna och deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn och barnbarnbarnsbarn...

Annons

The photo has no tags

January 2007