April
Thursday 19 November 2009 photo 1/1
|
Varför måste det vara så att jag så lätt tar på mig skulden för saker jag inte kan rå för.
Varför är man inte perfekt. Jag skulle inte vilja vara det.
Jag önskar bara att livet ibland vore lättare.
Det sägs att man skapar sina egna problem.
Jag tror mer att man råkar ut för dem utan att man vill.
Jag faller alltid för fel. För att jag aldrig kan tänka mig att jag skulle kunna vara omtyckt av någon som är god. Någon som är bra för mig.
Som jag kunde lära av att så är det.
Jag lyckas alltid falla för de destruktiva.
Kanske för att jag själv är bra på det.
Jag har svårt för att tro på att det jag gör är gott nog.
Jag sätter alltid för höga krav och får lätt skuldkänslor om jag inte klarar av det.
Låter ju helt befängt men.
Skulle det inträffa att jag tänker en tanke om att det skulle kunna vara någon med god självkänsla och en trygg person så skrämmer det mig.
Jag tänker då att "nej varför skulle han gilla eller vara intresserad av en sån som jag"
när det finns så många andra.
Jag vill inte tänka så.
Jag vill våga tänka tanken att det finns någon där ute.
Som är trygg, som finns och bryr sig.
Som verkligen lyssnar.
Som inte bryr sig om hur jag är utan ser mig för den jag är.
Honom är det jag vill finna.
Någonstans där ute finns han som ser, hör och vet.
Det är svårt att inte leta.
Jag skulle inte vilja behöva göra det eller känna så.
Bara verkligen släppa allt.
Men det är svårt.
Så otroligt svårt.
Miljöombyte. Undrar om det skulle hjälpa.
Jag tror på det till en viss del.
Men jag vill känna tillit.
Lita på att det ordnar sig.
Häromdan så satt vi en 7-8 tjejer och diskuterade olika situationer då man känner sig kränkt.
Först kom man inte på nånting.
Sen bubblade det upp en hel massa saker.
Jag kom på varför jag inte trivs i ensemblegruppen i skolan.
Jag kom på situationer då jag faktiskt känt mig kränkt.
Vi talade även om komplex, vilket jag har massor av.
Att jag ofta känner mig större än vad jag är.
Mindre fin bara för att jag inte är trådsmal och bär en massa ton smink
och klär mig modernt.
Allt sånt dök upp och vi berättade om vad vi var minst nöjda med.
Sen skulle vi uppmuntra nånting hos varandra.
Det var också svårt, spec när alla inte känner varandra egentligen.
Men det gav, väldigt mycket.
Jag önskar jag kunde tänka allt det där om mig själv.
Varför måste det vara så svårt..
Varför är man inte perfekt. Jag skulle inte vilja vara det.
Jag önskar bara att livet ibland vore lättare.
Det sägs att man skapar sina egna problem.
Jag tror mer att man råkar ut för dem utan att man vill.
Jag faller alltid för fel. För att jag aldrig kan tänka mig att jag skulle kunna vara omtyckt av någon som är god. Någon som är bra för mig.
Som jag kunde lära av att så är det.
Jag lyckas alltid falla för de destruktiva.
Kanske för att jag själv är bra på det.
Jag har svårt för att tro på att det jag gör är gott nog.
Jag sätter alltid för höga krav och får lätt skuldkänslor om jag inte klarar av det.
Låter ju helt befängt men.
Skulle det inträffa att jag tänker en tanke om att det skulle kunna vara någon med god självkänsla och en trygg person så skrämmer det mig.
Jag tänker då att "nej varför skulle han gilla eller vara intresserad av en sån som jag"
när det finns så många andra.
Jag vill inte tänka så.
Jag vill våga tänka tanken att det finns någon där ute.
Som är trygg, som finns och bryr sig.
Som verkligen lyssnar.
Som inte bryr sig om hur jag är utan ser mig för den jag är.
Honom är det jag vill finna.
Någonstans där ute finns han som ser, hör och vet.
Det är svårt att inte leta.
Jag skulle inte vilja behöva göra det eller känna så.
Bara verkligen släppa allt.
Men det är svårt.
Så otroligt svårt.
Miljöombyte. Undrar om det skulle hjälpa.
Jag tror på det till en viss del.
Men jag vill känna tillit.
Lita på att det ordnar sig.
Häromdan så satt vi en 7-8 tjejer och diskuterade olika situationer då man känner sig kränkt.
Först kom man inte på nånting.
Sen bubblade det upp en hel massa saker.
Jag kom på varför jag inte trivs i ensemblegruppen i skolan.
Jag kom på situationer då jag faktiskt känt mig kränkt.
Vi talade även om komplex, vilket jag har massor av.
Att jag ofta känner mig större än vad jag är.
Mindre fin bara för att jag inte är trådsmal och bär en massa ton smink
och klär mig modernt.
Allt sånt dök upp och vi berättade om vad vi var minst nöjda med.
Sen skulle vi uppmuntra nånting hos varandra.
Det var också svårt, spec när alla inte känner varandra egentligen.
Men det gav, väldigt mycket.
Jag önskar jag kunde tänka allt det där om mig själv.
Varför måste det vara så svårt..
Directlink:
http://dayviews.com/bonbonchic/425283697/
Visa toppen
Show footer