April
Monday 23 November 2009 photo 1/1
|
Okej. Det är något bättre. Men det är som en kamp inuti mig som aldrig vill ge med sig riktigt.
Jag vet inte från dag till dag hur jag kommer må nästa dag.
Vissa dagar bättre. Andra inte.
Det kan gå som en bergochdalbana ibland, vilket är ganska jobbigt.
Jag känner mig trygg men samtidigt rädd.
För att det aldrig ska gå över.
Allt som skett under min uppväxt.
Det är inte bara att trycka på en knapp och sen är allt bra.
Det tar tid.
Väldigt lång tid.
När man väl mår bra så tänker man "yes nu vet jag precis". Not.
För då kommer det nånting annat.
Det tar aldrig slut.
Kan emellertid vara rätt svårt att veta hur man ska hantera det på ett bra sätt också.
Förhoppningsvis ska jag troligtvis få komma till någon att prata.
Det där med att belasta andra nära och kära är ingen god idé.
Bättre att prata med någon ej närastående.
Det är inte en sak utan miljontals tankar.
Tänk att samla dem på ett och samma ställe när de bara gör uppror och inte vill lyssna.
Ungefär som en stor grupp dagisbarn och man är helt själv att ta hand om dem, hålla reda på dem osv.
Finns kanske bättre exempel. Men det är mer komplicerat än många förstår.
De e ju så.
Det är ju bara man själv som vet exakt vad som rör sig inne i sitt huvud.
Ibland får jag för mig att jag kan lösa alla problem i hela världen.
Jag vill kalla det storasystersyndromet.
Man tar lätt på sig andras ansvar och så, helt omedvetet.
Och att låta bli att bry sig om andra ger en skuldkänslor.
Ibland önskar man bort sin förmåga att känna.
För det blir på tok för mycket.
Ja, inte lätt som en plätt direkt.
Det är vell den bästa förklaringen.
Och kanske finns det dem som undrar varför jag är så öppen.
Varför jag skriver ner en del här.
Det är för att jag nånstans tror att det kanske finns fler än jag som har nån sorts inre kamp.
Att det kan se olika ut, men att det inte är så lätt som man vill alltid.
Det var vad jag hade att säga denna gång.
Tack till er som tar er tid att lyssna.
Jag vet inte från dag till dag hur jag kommer må nästa dag.
Vissa dagar bättre. Andra inte.
Det kan gå som en bergochdalbana ibland, vilket är ganska jobbigt.
Jag känner mig trygg men samtidigt rädd.
För att det aldrig ska gå över.
Allt som skett under min uppväxt.
Det är inte bara att trycka på en knapp och sen är allt bra.
Det tar tid.
Väldigt lång tid.
När man väl mår bra så tänker man "yes nu vet jag precis". Not.
För då kommer det nånting annat.
Det tar aldrig slut.
Kan emellertid vara rätt svårt att veta hur man ska hantera det på ett bra sätt också.
Förhoppningsvis ska jag troligtvis få komma till någon att prata.
Det där med att belasta andra nära och kära är ingen god idé.
Bättre att prata med någon ej närastående.
Det är inte en sak utan miljontals tankar.
Tänk att samla dem på ett och samma ställe när de bara gör uppror och inte vill lyssna.
Ungefär som en stor grupp dagisbarn och man är helt själv att ta hand om dem, hålla reda på dem osv.
Finns kanske bättre exempel. Men det är mer komplicerat än många förstår.
De e ju så.
Det är ju bara man själv som vet exakt vad som rör sig inne i sitt huvud.
Ibland får jag för mig att jag kan lösa alla problem i hela världen.
Jag vill kalla det storasystersyndromet.
Man tar lätt på sig andras ansvar och så, helt omedvetet.
Och att låta bli att bry sig om andra ger en skuldkänslor.
Ibland önskar man bort sin förmåga att känna.
För det blir på tok för mycket.
Ja, inte lätt som en plätt direkt.
Det är vell den bästa förklaringen.
Och kanske finns det dem som undrar varför jag är så öppen.
Varför jag skriver ner en del här.
Det är för att jag nånstans tror att det kanske finns fler än jag som har nån sorts inre kamp.
Att det kan se olika ut, men att det inte är så lätt som man vill alltid.
Det var vad jag hade att säga denna gång.
Tack till er som tar er tid att lyssna.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bonbonchic/426098085/
Visa toppen
Show footer