Trött och frånvarande.
Jag kan sitta en hel lektion utan att ha kopplat vad som hänt.
Så närvarande är jag just nu. Det är som om hjärnan är nån helt annanstans.
En annan tid, ett annat universum.
Det känns konstigt.
Det är som att även då jag är med folk är det som om de inte existerar.
Det är som att jag knappt gör det. Så svårt att förklara.
Det är som att det nån säger eller sa inte fastnar.
Jag ser ansikten och uttryck men som om det är på film.
Det är som om de inte existerar.
Oerhört frustrerande samtidigt nån sorts harmoni.
Jag vet inte om det är kroppens sätt att hantera saker och ting.

För som sagt. Det är jobbigt. Jag känner mig avvisad och utstött.
Och att endast en person kan beröra en med sina handlingar.
Jag fattar det verkligen inte.

Ja det var stelt i fredags. Nej vi klarade inte att ha en normal konversation. Det hände att man sa något ord då och då till varandra.
Men då mest uttryck om saker som skedde just då och inte om oss.
Och en sak gjorde mig oerhört irriterad.
Jag blev så stött att jag inte visste vad jag skulle säga.
Tack o lov var vi inte helt själva. Hade aldrig pallat det.

Ledaren för samlingen frågade mig om jag nån gång varit på nånting som heter andrum. Jag frågade om det är ungefär som bönerum och att jag tror vi haft nånting liknande i vår kyrka.
Därpå min vän utbrister i kaxig ton "jag tror faktiskt inte du varit där"
Med spydig ton och nästan fräsande.
Min kompis som var med mig reagerade också.
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag var tyst och bara svarade okej.

Arrrghhhh jag kan bli så förbannad på folk som behandlar en på det viset. Jag hade inte gjort honom nånting och han bara kaxa sådär.

Jag tycker inte det är helt rättvist. Men det är min åsikt.
Självklart blir jag argare än annars eftersom jag råkar gilla honom.
Men det är ju inte direkt som att han inte vet det.
Eftersom jag så fint talat om det för honom och inte var arg då och är inte arg av den orsaken att han inte vill.

Men hans attityd i fredags sårade mig ganska mycket så kan inte påstå att jag har mycket till övers just för tillfället.

Inte för nån.

Det går från tårar till vrede till frustration fram och tillbaka.
Där emellan nån sorts apati eller likgiltighet.

Jag försökte vara så trevlig som jag kunde, försökte till och med le ärligt.
Klart att det tar emot om man gillar nån så sjukt mycket att man blir helt tafatt och inte vet hur man ska hantera saker.

Jag talar om för mig själv gång på gång på gång att det bara är att skita i det och gå vidare.

Hur lätt tror ni det är egentligen när man går från att ha varit med i samma bönegrupp i över ett år då man delat mycket tankar, kunnat umgås tillsammans och haft kul, varit trygg i varandras sällskap men plötsligt bara blir avvisad och förolämpad utan orsak.

När nån utan anledning kaxar emot en.
Senast nått sånt hände var länge sen.

Det gör mig riktigt förbannad.

Jag kan ta om nån kallar mig nått eller säger ifrån för att jag varit otrevlig eller gjort nånting elakt.

Men när jag inte gjort nått för att vara otrevlig men får det rätt i nyllet är det inte så lätt att gå omkring och låtsas som att allt är okej.
Hålla masken uppe så att säga.

Nej jag är ingen robot.

Och ingen människa utan gränser.

Det gjorde liksom inget om han lät bli att vara såndär.

Det får mig tro att han bryr sig.

Arrrrghhhh!! Killar!! Ursäkta.. No offense..

Men ni är bra veliga ibland!!

Citerar från en serie jag gillar

"Is this one of those chick things where you're pissed about one thing, but you're just pretending like you're pissed about something else"

Så sant!

Vem vill bli ifrågasätt oavsett tjej eller kille, man eller kvinna varför man är upprörd om nån sårat en genom att tex vara kaxig och förolämpande.
Kommer man och frågar varför personen man förolämpat är upprörd då undrar jag hur det står till i huvudet egentligen.
Hur vore det med att komma på det själv och be om ursäkt?

Gaaahhhhh jag är inte glad idag....

Jvla Hlvts SK**********T!!!!

Är vad jag tycker om den saken..

Kunde jag lugna ner mig så vore inte det helt fel.

Men jag kan säga en sak.

Att det krävs inte mycket mer för att jag ska öppna käften.

Skulle det hända igen så är jag nog inte den som bara säger okej.

Alla har vell rätt o få bli arg nån gång i sitt liv?

Eller så är jag onormal som råkar vara det.

Och den här enorma tystnaden gör knappast mig gladare.

Men jag fattar grejen. Han vill inte. Gör jag då inte bäst i att lämna honom ifred.
Varför ska detta vara så svårt. Tänk om man hade ett svar på allt.
Vad det skulle underlätta vissa dagar.

Hoppas på gladare tider.

Just nu vill jag bara gå hem, dra täcket över huvudet och vakna några år fram i tiden.

Nog för idag. Hej

Annons

The photo has no tags

January 2012