Monday 10 September 2012 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
jag är inte så sjuk längre. det borde kanske vara en lättnad, och det är det för det mesta, men ibland är det ett hinder. borderline betyder gränsland, men jag är i gränslandet mellan borderline och frisk. därför är det svårt för mig att känna tillhörighet, för sådant som var min vardag kan jag inte längre identifiera eller sympatisera med. många saker som jag innan kunde säga "jag kan inte hjälpa det, jag är sån" åt, kan jag nu inte tolerera om jag ser någon annan göra.
jag tror att en del tror att jag ska må så mycket bättre än vad de gör, eftersom jag lärt mig att hantera mina problem på en helt annan nivå än förut. somligt har jag växt ifrån, somligt har jag lärt mig att acceptera. jag kan tåla att jag inte har kontroll över allt som händer. det betyder inte att jag tycker om det, men det betyder att jag inser att jag inte är allsmäktig. (inte för att jag någonsin trott det, men ni kanske förstår vad jag menar)
det värsta är när mina framsteg vänds emot mig när jag försöker vara till hjälp. det är inte ofta, men det händer.
och sedan är jag i en livskris just nu. det som hänt var tvunget att hända, och jag förstår inte hur jag kan fungera som jag gör. varför jag för det mesta är på en jämn nivå, den som man säger att bpspatienter ska sträva efter. varför är jag inte vid förtvivlans avgrund 24/7? varför får jag inget återfall? varför är det närmaste jag kommer självdestruktivitet att kontrollera så att jag fortfarande har rakblad, lämna dem på badrumshyllan och lägga mig tvärs över sängen för att lyssna på Maria och jag ( Krunegård) och storgråta? jag kanske är såhär stark, men jag kanske också kommer falla djupare än någonsin snart. och det skrämmer mig. det skrämmer mig så jävla mycket.
Annons