Monday 27 October 2014 photo 1/1
|
den senaste veckan har varit kaos....mycket skolarbete för det första. sen har jag haft en klump i magen om att något är fel o kommer att hända.
vilket det gjorde...
torsdagen kom då hade vi redovisning och den gick över förväntan väldigt bra och kommer få extremt bra betyg och det glädjer mig. men min magkänsla försvann inte o senare under dagen fick jag reda på att min mor var på akuten med magen o allt var det va men hon fick sen komma hem vid 7 på kvällen.
trodde det bara var det men sen kom den där obehagliga känslan igen....brorsan skulle fira något med sin vän o han frågade om han kunde sova hos mig om det skulle vara så (känner honom så väl att jag vet att det kan bli sent så jag gick o lade mig vid 11 så fick han ringa när han var klar)
han ringer mig sedan vid halv 3.....i tårar o smärta o panik och berättar att han är på akuten i malmö med bruten fot....jag hörde på honom att det nog va mer än så...
jag åker snabbt in till akuten och jag vill inte veta vad som hade hänt om jag kommit dit 5 minuter senare än jag gjorde...sjuksköterskorna får lite panik o han ligger där på golvet och har igen försökt att hänga sig i en sladd....jag har Aldrig sett honom sådär men vetat att han har gjort självmordsförsök innan.
jag satt med honom hela tiden och det va kaos, han va kaos o hade så ont i både foten och själen. jag får reda på mer om hans tankar (mycket har jag anat o förstått) men nu är det jag som blivit "starkast" i familjen.
men jag var hos min bror från kl 4 på morgonen o han fick kryckor o bandage efter många timmars väntan. vi snackade mycket och det var både skratt och tårar. men ibland blev han bättre o vi började skojja runt bland sköterskorna istället och samtidigt som många nog tyckte vi var löjliga så såg dem ändå det starka fina syskonbandet vi har, och hur mkt bättre det blev efter jag kom.
men sen blev det lång väntan på psyk o jag fick hålla mig stark hela tiden, det va lättare nu än det hade varit för 2 år sedan. men nu måste vi kämpa hela familjen. jag tänker göra mitt yttersta för att se till att min bror nu ska få den hjälp han har försökt få i 10 år och jag tänker FAN inte ge mig förrens jag lyckas.
men sen vid 1 på dagen var jag tvungen att gå ifrån honom (lämnade honom med sin närmsta vän så jag visste att han nu va stabil o trygg) för jag skulle träffa min läkare o psykolog..och där får jag slaget att jag troligen "lider av adhd plus biopolär typ 2 (den sistnämda visste jag redan vi har bara inte gjort djupare utredning) men allt kom som en chock, sen fick jag gå överralt för att försöka få tag i mina lugnande som inte fanns någonstans i malmö!! när jag kom hem igen bröt jag ihop i hallen o min stackars pojkvän som inte kan så mkt om detta med psykisk ohälsa är lite svårt för honom då han inte vet hur han ska agera.
sen nu i lördags så åkte jag upp till mina föräldrar för att vara med min bror, och här är jag fortfarande. efter att ha sett honom nu, hur pass illa det är för honom, denna snubben som varit MIN räddade så många år bokstavligt talat. nu måste jag hjälpa honom för att utan honom hade inte jag kommit så långt som jag har kommit.
jag är glad över att vårt syskonband har stärkts o kommit till en ny nivå men ändå rädd då problemen ska lösas o med missbruk är det svårt men tillsammans klarar vi detta!!
"finns ingen tid att bryta ihop, ingen tid, ingen tid att ens gräva en grop" från en låttext jag skrev för några månader sedan.
Annons
Comment the photo
Helene
Tue 28 Oct 2014 20:03
Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att jag skickar massor av styrkekramar. ♡
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/borderline/519019501/