det finns inga ord som räcker till. inga tankar som är tillräckliga. inga önskningar som är starka nog.
det finns bara en oändlig saknad, frågor som man aldrig kommer få besvarade
och önskningar som aldrig kommer slå in.
snälla, kom tillbaka!

jag satt också och kolla på dom dära bilderna i dag. för det är väl sen bergslagsveckan?



jag kan inte förstå, att hon aldrig mer kommer att komma tillbaka. att vi aldrig kommer få se henne igen. jag vill ha henne här, jag vill krama om henne och berätta för henne hur mycket jag älskar henne. det hann jag aldrig att göra..

jag kommer ihåg den dagen mamma åkte in till sjukhuset, hon låg i sängen, vi fick ingen kontakt med henne alls. jag satt där med en klump i magen. jag visste inte vart jag skulle ta vägen, göra eller säga. jag följde aldrig med in till sjukhuset, vilket kanske var bra för min egna skull. men just nu så ångrar jag att jag aldrig gjorde det, att jag aldrig fick säga hejdå på riktigt.

Jag tänker på dig hela tiden mamma. Jag hoppas att du har det bra där uppe.

Jag älskar dig.

Vila i frid. <3