Här är en riktigt gripande berättelse, som är oklar om den är sant eller inte.
Den är tagen ifrån asdfbrother:s inlägg från Fragbite, som jag läste nyss.
Länk till inlägget: http://fragbite.com/?threadID=274380

Min värsta mardröm lever EDIT

Efter att jag äntligen flyttat hemifrån och lämnat föräldrarna bakom mig och skaffat eget. Tidigare har jag bott mkt hos min tjej men jag ville ha eget.
Detta om detta, jag har tidigare pratat om en man som förföljt mig och iaktagit mig, jag har inte velat skriva mer om honom då alla ändå bara larvar sig men nu har det börjat gå för långt.

Jag bor i ett bostadsområde på 5e våningen, våra lägenheter är som en liten fyrkant och i mitten finns en liten "park". Alla har balkonger in mot parken och man går ut från vardagsrummet för att komma ut på balkongen.
Jag har ett stort fönster i mitt vardagsrum och denna dagen hade jag inte fått upp några gardiner än så man kunde se rätt in från balkongerna på andra sidan. En kväll när jag satt hemma och tittade på nån dvd jag hade hyrt (tror det var München) så känner jag dendär obehagliga känslan igen som om någon iaktar mig och jag tror först att det är ngn som tagit sig in, jag kollar runt utan ngt resultat. Slår mig ner i fotöljen igen och känner samma sak igen.

Jag bestämmer mig för att gå ut på balkongen och ta en cigg för att lugna ner mig lite..

När jag kommer ut på balkongen ser jag hur det är ngn som tittar mot mig, han lixom stirrar åt mitt håll. Jag kollar tillbaka men han slutar inte stirra.
Jag börjar undra om han kanske inte tittar på mig utan tittar på ngt runt om för om du spanar på ngn som sedan tittar på dig så slutar man stirra.
Inte ens vid detta läget slår det mig att det kan vara han som följde efter mig till och från jobbet. Jag fimpar ciggen och går sedan in för att se klart filmen, sedan går jag och lägger mig.
Jag hann bara somna in så vaknar jag av att min brevlucka smälls igen.
Jag flyger upp ur sängen och går ut i hallen för att sedan upptäcka att ngn slängt in ett brev. Jag tänker jaha vafan är detta och öppnar dörren men ingen är där. Jag öppnar brevet och i brevet låg en lapp där det stod:

"Din värsta mardröm är här och du har 23 dagar kvar"

Jag blir livrädd och undrar vemfan det är som håller på. Tog ett bra tag innan jag somnade den kvällen och dagen efter tänkte jag inte så mkt på det utan tänkte att det var ngn polare som skulle driva eller ngn som bara ville välkommna mig in i byggnaden genom att driva lite med mig.
Dock händer samma sak nästa natt och nu stog det:

"Du har 22 dagar kvar"

Jag blir så jävla förbannad så jag sitter uppe hela nästa natt och väntar vid dörren. Jag höll mig vaken och satt redo med en golfklubba, jag bad också en polare sova hos mig för jag orkade inte vara själv. Inget händer och vid 03.00 får jag ett sms från ett kontantkortsnummer där det står:

"Du har 21 dagar kvar"

Jag blir galen och ringer tillbaka direkt utan svar, några sekunder senare fick jag ett sms där det stod:

"Jag är stum och det kommer du också vara snart"

Självklart tror jag att det är ngn polare som driver men nu har det gått 11 dagar och jag har bara 12 dagar kvar.
Jag har sett att mannen stått och tittat på mig varje gång jag är ute och röker ungefär och flera gånger har jag ropat ngt till honom men han har bara stått där. Jag och min polare bestämde oss för att gå och plinga på hos honom för att fråga vad han stirrade på men ingen har öppnat även fast vi sett honom på balkongen.
Jag har polisanmält detta och jag är säker på att det inte är ngn polare för en polare skulle aldrig ta det såhär långt. Mannen skickar sms från olika kontantkortsnr varje gång och han har t.om ring min mammas mobil (som också har kontantkort) och bara varit tyst.

Jag ville bara dela med mig om detta som händer mig just nu och jag har inte varit människa sedan detta helvetet började. Någon som har varit med om liknande?
Jag skulle uppskatta om ni hade respekt för att jag mår förjävligt just nu och tog detta seriöst...

edit1: Kommer nog inte göra en edit dag för dag om ingen tar mig på allvar, annars så kommer jag göra en edit var dag, dock jag kan jag inte lova att jag gör det tills dag0 men så länge jag kan.

edit2: I helgen bestämmer jag mig för att åka på kryssning med 2 polare. Jag behövde tänka på annat och hitta på ngt kul.

Vi berättade inte för ngn att vi skulle åka på denna kryssningen, inte ens några föräldrar. Vi tar en taxi till slussen (där båten står) och sedan går vi ombord. När vi kommit ombord drar vi direkt till hytten för att byta om och sedan dra å käka i buffén.

När jag bytt om etc så ska jag gå till rökrummet (vi har hytten längst bort i korridoren precis brevid "rökrummet" typ). Direkt när jag kommit in och tänt ciggen får jag ett sms.
Jag tar upp mobilen och läser smset där det står:

"Ta av dig kepsen, det är ingen sol inne på båten. Eller vill du att jag ska kasta dig överbord?"

Jag släcker ciggen och går in igen i hytten, jag berättar för dom och vi sitter inne på hytten ett bra tag och snckar, när dom lugnat ner mig så går vi till "receptionen" där vi berättar vi om hur det ligger till. Vi hade bevakning av en vakt hela kvällen och kunde inte slappna av för fem öre.. så trött på detta så ni anar inte.

Grejjen är att ingen visste om att vi skulle dra på "kryssningen", enbart vi 3 som åkte. Hur visste han att jag hade keps på mig? Jag brukar inte ha keps på mig så det var ingen chansning..

Vi har fått en passagerarlista och ida ska vi gå igenom den hos polisen för att se om jag känner igen ngt namn osv..ooorkar inte. Varför mig? Ställer mig den frågan 10000000 gånger om dagen..

NÄST SISTA EDITEN: Update kommer dock kommer den bli rätt lång så jag skriver den när jag kommer hem från jobbet. Runt 20.00..

**SISTA EDITEN:

Efter kryssningen så fortsatte det på samma visa, du har 10 dagar kvar osv. Breven upphörde men SMSen från olika kontantkort fortsatte.
Polisen ville inte göra något då detta händer väldigt ofta, inte just samma sak kanske men att folk skrämmer vänner eller bekanta för att sedan avslöja att det var ett skämt. Jag var ju dock säker på att det inte var något skämt, ingen vän eller bekant skulle ta det så långt som denna personen gjorde.

Kommer inte ihåg allt glasklart men 3e dagen (alltså när jag bara hade 3 dagar kvar) så fick jag ett sms där det stod;
"Du har 3 dagar kvar, snart är detta över skönt va?".
Detta var den gången då jag tänkte att, fan jag orkar inte bry mig längre. Efter det meddelandet orkade jag inte hålla mig gömd eller sluta gå ut. Jag tänkte att fan döda mig om du vill, orkar inte med detta längre.
Om det är någon som skämtar med mig så ska han fan inte få som han vill, att jag sitter och är rädd.
Så från dag3 så bestämde jag mig för att flytta tillbaka till lägenheten, mina styvföräldrar kämpade givetvis emot min vilja men jag hade bestämt mig och dom kunde inte göra mycket.
När jag kom tillbaka till lägenheten (som förövrigt varit låst under min tid hemma) så märkte jag så fort jag steg in att det varit någon där inne. Sakerna stog där dom brukade och man såg inga fotsteg men jag fick den tydliga känslan att någon hade varit där inne.
Jag gick runt och kollade överallt och såg ingenting tills det att jag hittade saken som gjorde att jag vart livrädd.
Jag skulle stoppa in färsk pasta och chorizo i kylen när jag upptäckte saken som fick mig nästan att svimma. Jag hade 1 öppnat paket mjölk som var tillvärkat under tiden som jag bodde hemma hos mina styvföräldrar.
Då vände allt tillbaka igen, jag beslutade mig för att åka hem igen och bo där tills detta var över. Jag kontaktade polisen direkt efteråt och förklarade saken och när dom hörde detta så övervägde dom att ha mig under bevakning, en civilsnut var utanför vårat hus och höll vakt dom sista 2 dagarna.
Smset jag fick dag 2 löd;
"Du har 2 dagar kvar, kommer sakna dig".
Den dagen var jag bara hemma hos föräldrarna och gjorde ingenting, orkade inte ens ha någon polare hemma. Var mest själv och satt vid datorn. Fick några samtal från snuten som frågade om jag fått några sms och hur läget var mer eller mindre.
När jag gick och la mig tog det som vanligt 5-6 timmar innan jag kunde somna, saker flög runt i mitt huvud konstant och även fast jag var helt utmattad så kunde jag inte somna.
När jag vaknade nästa dag så vaknade jag av smset;
"Du har 1 dag kvar, vi syns var så säker på det".
Detta var nog den värsta dagen i mitt liv, allt som flög runt i mitt huvud. Bilden på mannen jag sett tvärs över stirrandes på mig från sin balkong. Alla sms, allt!
Jag ville bara att denna dagen skulle försvinna så detta skulle få ett slut, ville bara dö rent ut sagt.
Rädslan att dö hade försvunnit för längesedan, jag var mer rädd på vad som skulle hända och vemfan det var som gjorde detta mot mig. Att konfrontera mannen, se honom i ögonen. Fyyfan.
Jävlar vad jag drar ut på detta, aja till vad som hände då.

När det var 0 dagar kvar och efter en sömnlös natt så fick jag smset, det sista som jag någonsin mer skulle få av denna människa.

"Jag antar att du vet vilken dag detta är, jag tänkte bara säga hejdå. Jag kommer aldrig mer finnas nära dig, aldrig mer höra av mig via sms eller störa dig. Vad jag menar med nära dig lär du förstå om du öppnar vindsluckan du har i hallen."

Polis och familj åkte hem till mig efter detta och efter att ha kollat på vinden så märkte vi att det var någon som hade bott där.
Mannen som har smsat mig har alltså varit hemma hos mig hela tiden, på min vind? Hurfan kan jag inte ha märkt det, jag ville inte tro på det. Helt sjukt hurfan det skulle gå?

Såhär ett tag efteråt så har allt blivit lite klarare, den psykiskt sjuka personen har haft tillgång till nyckel in till lägenheten som dom nu har bytt lås på.
Polisen har hittat DNA, men den tidigare ostraffade personen är så vitt jag vet på fri fot.
Dock är han psykiskt sjuk och han fick inte mig att må bättre heller direkt, jag mår mycket bättre nu dock men det krävdes ex antal samtal med min psykolog.

Livet går vidare, jag vet. Men bara tanken att en människa bott på min vind och skrämt skiten ur mig under tiden jag var i lägenheten är helt sjuk.
Tänk om jag av någon anledning bestämt mig för att använda vinden och öppna den och sett honom där. Det hade nog varit värre. Men å andra sidan så hade jag iaf fått reda på vem det var och varför han gjorde detta, som jag inte kommer få veta förns polisen får tag på honom.

Att folk som honom inte sitter inlåst på ett psykhem är bedrövligt, tack sverige för att ni skär ner på psykvården.

Ja, det var den sista editen. Ber om ursäkt att den kom så sent, men jag mådde jävligt dåligt + att ingen tog mig på särskilt mkt allvar.

Ber om usrsäkt för mina stavfel och hoppas att något liknande aldrig händer någon av er.

Den var gripande...