Hittade en novell som jag skrev under första ring i min mail.
Min skrivarkonst har nog förbättrats en del sen dess iaf :P

Här har ni:

Osynlig

Jag finns egentligen inte. Egentligen betyder att jag finns för mig, men inte för de andra. Jag har inga kompisar, och familjen är inte direkt några att lita på heller. Ingen verkar gilla mig heller, av vilken anledning har jag ingen aning om. Ända sedan skolan började, då alla andra skaffade kompisar så har jag suttit för mig själv i ett hörn på skolans rastgård. Jag kan bara gissa mig fram till anledningarna. Man vet inte riktigt om det är detta man har valt eller om det helt enkelt bara har blivit så. Lågstadiet minns jag ingenting ifrån, så det kan ha varit någonting där som har gjort så att jag har blivit den som ingen pratar eller umgås med. Inte heller delar några intressen med. Är det verkligen så irriterande eller bortskämmande att vara med mig? Ja, det kanske är det. Tråkig är man nog också. Under hela skolgången som har varit så har jag nästan inte alls varit utanför dörren. När man börjar tänka sig vad man gör om dagarna, så hittar man flera olika anledningar till varför man är så osynlig. Det finns också saker som har gjort så att det är som det är. Det är f. ex ingen som ringer till mig på hemtelefonen, förutom telefonförsäljare som kan tjata och övertyga om allt möjligt. Det händer faktiskt ibland att jag försöker prata så länge som möjligt med dem i telefonen, bara för att ha någon att prata med. Väldigt många skulle nog tycka synd om mig, fast jag tycker inte det är så väldigt synd om mig. Jag får ju faktiskt mat, kläder och boende varje dag, så att så väldigt ledsen ska man nog inte vara. Det finns nog miljoner som har det så mycket värre än vad jag har. Visst, jag är inte speciellt glad över att få vara ensam och osynlig. Det har liksom blivit som en vanesak; att alltid veta att man kommer att sitta tyst på lektionerna och att ingen pratar med en. Jag tror det är väldigt många som är ensamma, utan att omvärlden märker något. Det är ju väldigt tråkigt. Jag tycker att alla i hela världen ska få ha chansen att ha en riktig kompis att umgås med. Men det finns ju dem också som vill vara med sig själv, som inte vill umgås med någon. Men det tror jag bara är ett tecken på osäkerhet. Jag tror att jag har ett litet drag av Aspergers syndrom; en person som är ensam, pratar mycket och umgås mycket med sig själv, och det har ju kommit mycket genom att man gör det väldigt mycket. Hur framtiden ser ut för min del? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Det är nog ingen som kan svara på det. Men jag kommer nog att för alltid att vara osynlig.

AV: Joakim FP1

(jag visste INTE vad styckesindelning var på den tiden) :P

Jo :/.. Ett par saker var verklighet för mig förut..