Tuesday 27 July 2010 photo 3/3
|
Alice Brandon - The Long Road To Become A Cullen - Part 7
Fyra korta dagar efter att jag korsat floden Mississipi på min väg österut, hoppade jag över den smala flod som utgjorde gränsen mellan Idaho och Washington, de skogiga, regniga delstaterna uppe i det allra östligaste hörnet av de förenade amerikanska staterna.
Under min vandring mot skogarna där jag skulle komma att leva många år av mitt liv, hade jag sett så otrolig mycket av min omvärld, och jag hade upptäckt så många saker jag inte ens visste att de existerade.
Jag fann njutning i de mest obetydliga saker. För varje flod eller vattendrag jag passerade stannade jag upp och beundrade de glänsande fiskarna som lekte i det skummande vattnet. Vindens susande i träden beredde mig en större glädje än någonting jag kunde minnas ur mitt tidigare, suddiga liv. När jag hörde lärkornas sång högt uppe i träden stannade hela min värld upp och jag stod som tollbunden av denna underbara sång, som inte liknade någonting som jag hört förut.
Men det plågsammaste under hela färden var ändock den brännande törsten som jag mången gång trott skulle slita min kropp i stycken som spridas skulle för vinden. Varje gång jag stötte på ett doftspår utav en människa togs mitt sinne över utav jaktinsikten och mer eller mindre omedvetet spårade jag upp den arma människan som haft oturen att råka i min väg, och dödade den.
När jag tänkte på det lät det fruktansvärt barbariskt, men jag hade kommit underfund med att min nya livsstil inte var för den samvetstrogne, och inte heller var den någonting för den som lät sig styras utav sina känslor. I början av min vandring hade jag fruktansvärt dåligt samvete för alla de mord jag begick, men efter ett tag så började jag att inse att det hörde till min natur, och att det inte var någonting jag kunde göra för att förhindra det.
Trots alla de nackdelar jag hela tiden fann med min nya existens så trivdes jag i min nya kropp. Jag kunde röra mig obehindrat under dygnets alla timmar, ty mina krafter sinade aldrig, och jag behövde inte någon sömn alls.
Under min färd österut hade jag inte haft några fler uppenbarelser om vad som skulle komma att ske, och jag hoppades på att de hade upphört, trots att jag innerst inne visste att så icke kunde vara fallet.
Och mycket riktigt, när jag passerat den porlande floden så slog den inre synen till ytterligare en gång, men denna gång var det inte min egen framtid som utspelades...
"Den gamle vårdaren som arbetat på det hemska dårhus vart jag hade spärrats in medan jag ännu var människa stod och skar till bröd bitar åt internerna när en svart skugga plötsligt föll över honom bakifrån. En skräckinjagande man närmade sig honom och han uttalade bara fyra få ord innan han slet hans kropp i stycken med ett fruktansvärt klingande ljud: >Du tog hennes liv< Efter mordet slängde han de kvarvarande kroppsdelarna på hög och tände eld på dem. Men det fanns inget blod."
En kall rysning gick genom mig när synen hade förbleknat. Det var han som var mördaren."
Nu får ni vänta ända tills torsdag/fredag på nästa del, för i morgon åker jag till Ullared och blir borta hela dagen! Därför blir det ingen uppdatering heller, x)
För Twilightnews, kolla in @twilightskane
eller
http://breathingtwilight.blogspot.com/
VILL NI HA MER ALICE BRANDON?! :D
Fyra korta dagar efter att jag korsat floden Mississipi på min väg österut, hoppade jag över den smala flod som utgjorde gränsen mellan Idaho och Washington, de skogiga, regniga delstaterna uppe i det allra östligaste hörnet av de förenade amerikanska staterna.
Under min vandring mot skogarna där jag skulle komma att leva många år av mitt liv, hade jag sett så otrolig mycket av min omvärld, och jag hade upptäckt så många saker jag inte ens visste att de existerade.
Jag fann njutning i de mest obetydliga saker. För varje flod eller vattendrag jag passerade stannade jag upp och beundrade de glänsande fiskarna som lekte i det skummande vattnet. Vindens susande i träden beredde mig en större glädje än någonting jag kunde minnas ur mitt tidigare, suddiga liv. När jag hörde lärkornas sång högt uppe i träden stannade hela min värld upp och jag stod som tollbunden av denna underbara sång, som inte liknade någonting som jag hört förut.
Men det plågsammaste under hela färden var ändock den brännande törsten som jag mången gång trott skulle slita min kropp i stycken som spridas skulle för vinden. Varje gång jag stötte på ett doftspår utav en människa togs mitt sinne över utav jaktinsikten och mer eller mindre omedvetet spårade jag upp den arma människan som haft oturen att råka i min väg, och dödade den.
När jag tänkte på det lät det fruktansvärt barbariskt, men jag hade kommit underfund med att min nya livsstil inte var för den samvetstrogne, och inte heller var den någonting för den som lät sig styras utav sina känslor. I början av min vandring hade jag fruktansvärt dåligt samvete för alla de mord jag begick, men efter ett tag så började jag att inse att det hörde till min natur, och att det inte var någonting jag kunde göra för att förhindra det.
Trots alla de nackdelar jag hela tiden fann med min nya existens så trivdes jag i min nya kropp. Jag kunde röra mig obehindrat under dygnets alla timmar, ty mina krafter sinade aldrig, och jag behövde inte någon sömn alls.
Under min färd österut hade jag inte haft några fler uppenbarelser om vad som skulle komma att ske, och jag hoppades på att de hade upphört, trots att jag innerst inne visste att så icke kunde vara fallet.
Och mycket riktigt, när jag passerat den porlande floden så slog den inre synen till ytterligare en gång, men denna gång var det inte min egen framtid som utspelades...
"Den gamle vårdaren som arbetat på det hemska dårhus vart jag hade spärrats in medan jag ännu var människa stod och skar till bröd bitar åt internerna när en svart skugga plötsligt föll över honom bakifrån. En skräckinjagande man närmade sig honom och han uttalade bara fyra få ord innan han slet hans kropp i stycken med ett fruktansvärt klingande ljud: >Du tog hennes liv< Efter mordet slängde han de kvarvarande kroppsdelarna på hög och tände eld på dem. Men det fanns inget blod."
Nu får ni vänta ända tills torsdag/fredag på nästa del, för i morgon åker jag till Ullared och blir borta hela dagen! Därför blir det ingen uppdatering heller, x)
För Twilightnews, kolla in @twilightskane
eller
http://breathingtwilight.blogspot.com/
VILL NI HA MER ALICE BRANDON?! :D
Comment the photo
Men den ser vrickad ut just nu. hahah.
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/breathingtts/467019731/