Monday 8 November 2010 photo 2/2
|
Emotions
Just nu, just idag, är alla orden i mitt inre samlade till en tung, svart, värkande boll. Det finns ingen ordning och inget sammanhang, och vetskapen om att jag är oförmögen att uttrycka mina känslor skär som en kniv inom mig, därför att jag vet, liksom ni gör, att nyckeln till framgång ligger i att kunna ge utav sig själv till omvärlden.
Idag så hände någonting som fick mig att ta en riktig funderare på hur min nuvarande existensform egentligen är möjlig. Jag sitter (som vanligt) nedslagen på golvet i korridorren, när min samhällskunskapslärare sätter sig ned på huk framför mig, och frågar hur jag egentligen mår. Döm om min förvåning när jag faktiskt inte kunde besvara frågan.
Hela mitt inre kändes som ett stort gapande svart hål, och mina känslor bubblade över på alla sätt som det är möjligt att göra. Samtidigt som fjärilarna flög omkring som tokiga nere i magtrakten, så hotade tårarna att bryta fram vilken sekund som helst. Skrattet låg någonstans nära till hands, och ett lustfyllt leende lekte på mina läppar, samtidigt som jag fick kväva impulsen att rusa därifrån.
Men starkast utav allting var kanske känslan av att vara hopplös, i en situation jag inte kunde kontrollera, och med tankar som inte tål att uttalas i dagsljus, med tanke på de reaktioner som oundvikligen skulle bli föjden utav ett tillkännagivande.
Vackra ord va? Bollen får sin lösning genom att jag får skriva av mig, i denna text, som ingen egentligen kommer att orka läsa till dess slut. Den enda som egentligen borde läsa detta, och se sitt namn mellan raderna i stycket som nu kommer att följa, läser förhoppningsvis aldrig denna text.
Inom loppet av några veckor, har mitt liv återigen kommit att kastas upp och ner utan ordning och reda. När jag väl befann mig tryggt i hamn över att inte ha några stormande kärlekskänslor inför någon, och äntligen började jag att återfå mitt självförtroende som kvinna.
Pang! Förälskelsen drabbar mig som ett slag i bröstet, och för flera sekunder stannade alla mina kroppsfunktioner när jag såg honom le första gången. Sådan charm, sådant leende, sådan kropp. Jag var totalt låst, och samtidigt som min dag var gjord om jag råkade att möta hans blick, så var situationen hopplös, och är så än idag.
Samtidigt som jag vet att de här känslorna är, som jag sa, förbjudna att uttala i dagsljus, så vill jag ingenting hellre än att få begrava mig i drömmar om att de en gång ska kunna bli sanna. Långt inne vet jag, att den "Love Story" jag drömmer om inte är menad att bli given till mig just nu, trots det så älskar jag tanken på att jag skulle kunna få honom...
Hur orimligt detta än låter, så skall det komma att bli värre. När jag satt som mest ledsen och allmänt nere förut, & såg, hörde honom nära mig, så ramlar ett sms in, från en underbar person. "Jag tror att jag är kär i dig".
Åh, redan. Jag är inte stolt över det egentligen, men jag brukar skryta med en förmåga att kunna läsa av personer ganska bra, och jag tolkar hela tiden saker och ting folk berättar för mig. Jag ser på och analyserar deras rörelser, och väger dem gentemot vad de säger. Det har begåvat mig med en stor människokärlek, men också med fruktan inför vad det är jag får se och uppleva genom min lyhördhet.
Denna person är underbar, och jag har länge haft mer än vänskapliga känslor för honom, även om de på senare tid har hamnat i skymundan för allting som har inträffat efter den första spirande förälskelsen.
Just nu står jag inför ett vägskäl, och jag ser inte slutet på någon utav stigarna som ligger framför mina fötter.
/ Emy
Comment the photo
Finns iaf om du behöver prata ♥
Tack. <3
Om det är dina känslor, så är det bättre att få ned dem på pränt. Då inser du att de finns inom dig.
<3
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/breathingtts/476959108/