September
Monday 26 July 2010 photo 6/13
|
Part 6
Jag visste inte hur jag skulle kunna fly från dessa framtidsvisioner som helt oförmodat smög sig på och fördunklade mitt sinne till oigenkännlighet. Det fanns ingen som kunde tala om för mig om det var normalt att ha dessa visioner, och det fanns ingen jag kunde lufta mina känslor och tvivel för.
Ärligt talat så skrämde denna ovisshet om mitt nya liv vettet ur mig, och jag såg spöken bakom varje träd, under varje sten och vid foten av varje kulle. Varje skugga som kastade sig över de annars solbelysta vandringsstigarna var ett hot mot min existens, och jag var på min vakt mot varje oförmodad rörelse, och vid minsta lilla knäpp sattes mina öron på helspänn och jag lyssnade efter steg som skulle avslöja en möjlig fiende.
När solen var uppe sprang jag genom skog och dal, och om nätterna, i skydd av det välsignade mörkret jagade jag.
Allt som oftast blev mitt byte ensamma, trötta vandrare som förirrat sig in i skogen. Smidig som en puma smög jag mig på dem, tyst som en alpacka närmade jag mig dem, och innan de hunnit reagera på att de var förföljda, eller på att någon hunnit ikapp dem, så hade jag tömt deras kroppar på blod. Långsamt och njutningsfullt lät jag deras blod rinna längs min strupe och för varje deciliter jag svalde kände jag hur min kropp fylldes med ny styrka.
För varje dygn närmade jag mig delstaten Washington, och mitt mål; Olympia med dess omgivande, djupa skogar, där jag skulle kunna finna frid att jaga i min väntan.
Men för varje steg jag närmade mig slutmålet, desto mer medveten blev jag om att jag aldrig skulle kunna fly från den namnlösa fara de okända vampyrerna utgjorde.
Djupt inne började jag förstå att var jag än begav mig, så skulle de komma efter mig, för att anklaga mig för ett brott jag ännu inte visste vad det var. I värsta fall skulle de även avrätta mig, som det hotat med i min inre syn, och det skrämde livet ur mig. Det lilla liv som ännu fanns kvar i mig efter den smärtsamma förvandlingen till vampyr.
Just angående detta var jag osäker. Levde jag, eller var jag... olevande? Jag funderade mycket över detta, men inte ens med min nya, större hjärnkapacitet så kom jag fram till någonting. Det var obegripligt.
Vad tycker ni?!
Jag visste inte hur jag skulle kunna fly från dessa framtidsvisioner som helt oförmodat smög sig på och fördunklade mitt sinne till oigenkännlighet. Det fanns ingen som kunde tala om för mig om det var normalt att ha dessa visioner, och det fanns ingen jag kunde lufta mina känslor och tvivel för.
Ärligt talat så skrämde denna ovisshet om mitt nya liv vettet ur mig, och jag såg spöken bakom varje träd, under varje sten och vid foten av varje kulle. Varje skugga som kastade sig över de annars solbelysta vandringsstigarna var ett hot mot min existens, och jag var på min vakt mot varje oförmodad rörelse, och vid minsta lilla knäpp sattes mina öron på helspänn och jag lyssnade efter steg som skulle avslöja en möjlig fiende.
När solen var uppe sprang jag genom skog och dal, och om nätterna, i skydd av det välsignade mörkret jagade jag.
Allt som oftast blev mitt byte ensamma, trötta vandrare som förirrat sig in i skogen. Smidig som en puma smög jag mig på dem, tyst som en alpacka närmade jag mig dem, och innan de hunnit reagera på att de var förföljda, eller på att någon hunnit ikapp dem, så hade jag tömt deras kroppar på blod. Långsamt och njutningsfullt lät jag deras blod rinna längs min strupe och för varje deciliter jag svalde kände jag hur min kropp fylldes med ny styrka.
För varje dygn närmade jag mig delstaten Washington, och mitt mål; Olympia med dess omgivande, djupa skogar, där jag skulle kunna finna frid att jaga i min väntan.
Men för varje steg jag närmade mig slutmålet, desto mer medveten blev jag om att jag aldrig skulle kunna fly från den namnlösa fara de okända vampyrerna utgjorde.
Djupt inne började jag förstå att var jag än begav mig, så skulle de komma efter mig, för att anklaga mig för ett brott jag ännu inte visste vad det var. I värsta fall skulle de även avrätta mig, som det hotat med i min inre syn, och det skrämde livet ur mig. Det lilla liv som ännu fanns kvar i mig efter den smärtsamma förvandlingen till vampyr.
Vad tycker ni?!
Comment the photo
21 comments on this photo
Visa toppen
Show footer