Jag vaknade idag med ett ryck och ett minne från vad det sista jag minns att jag drömde innan jag vaknade. Det sista jag minns från min dröm var att jag fick en pistol satt mot min tinning av mig själv. Jag minns att jag såg mig själv som runt nio tio stå där och rikta pistolen mot mig. Hur den gamla säger till mig att det aldrig var menat att jag skulle bli den jag är idag, hur smutsig och vidrig jag var numera. Jag tror att jag har misslyckats med mig själv på något sätt lyckats svika mig och den jag strävade efter att bli. Det som hände förra hösten och de tankarna jag har var aldrig det som jag planerade som yngre men vem planerar sådant? När jag var liten planerade jag att jag skulle växa upp bli forskare ha familj och barn. Jag förväntade mig som liten att alla gjorde så, jag har alltid velat bli en far och jag vill någon gång senare i livet få egna barn. Jag säger ofta att jag hatar barn med det menar jag att jag hatar andras barn. Jag tycker att dem är ouppfostrde och inte alls gulliga när de är ner smetade med mat. Jag säger inte att det inte kommer hända jag säger bara att min plan och min strävan som format mig någonstanns blev fel. Och jag tror att det är rädlsan för vad andra ska tycka som håller mig borta från den jag är idag och den som jag är pralellt idag. Så jag tror att jag aldrig kommer klara av min personlighet. Men allt ordnar sig och nu minns jag inte vad jag började med.

marcuskorvmannen!! nar skaru fixa kaken?