May
Wednesday 17 February 2010 photo 1/1
|
Du finns inte här hos mig nu när jag behöver dig men minnena med dig gör mig glad och att jag fick en sån fin häst som dig är sannolikt, du är bannemig den finaste hästen på denna jord, ingen och jag menar ingen har en sån fin häst som jag hade en gång i tiden..:'( Zimba jag kommer alldrig att glömma dig du kommer alltid finnas kvar här.<3
jag kommer ihåg när jag såg dig ligga i hagen och mamma och alla anda i stallet försökte få dig att ställa dig upp, du ställde dig inte upp försen jag ställde mig framför dig och grät och bad att du skulle ställa dig upp och kollade i dina blänkande ögon, då ställde du dig upp och vi tog dig in i stallet och du la dig ner igen i boxen och jag satte mig bredvid dig och du lyfte ditt huvud och la det i min famn, jag grät medans mamma ringde vettrinären. men äfternågra dar blev du bättre och jag trodde att du hade blivit botad men det hade du inte, och det tog några år och familjen och jag flyttade till ett nytt hus och byggde ett nytt stall och tog hästana dit och jag trodde att du skulle stanna kvar förevigt men en dag kom amma och sa att vi får avliva Zimba för han mår inte bra. jag grät och visste inte va jag skulle göra men jag fattade att det var de bästa för zimba. sissta dagen på jorden för honnom hoppade jagupp på honnom och red ner för vägen och där kom min farbror som skulle hämta mig för att jag inte skulle vara hemma utan åka till farmor istället. jag red förbi bilen och fortsatte ner för backen. jag vågade inte gallopera för stissta gången men jag tänkte att jag ville de och han började gå snabbare och sedan började han gallopera, jag fattade ingenting jag bara hängde med och tillslut stannade jag honnom och hoppade av honnom och ställde mig framför honnom och kollade honnom i ögonen, hans ögon glänste så underbart och jag började gråte och pussade honnom på mulen och kände den underbara doften av hans underbara päls. och jag sa till honnom att det här är den sissta ridturen vi har... och jag gick bredvid honnom hela vägen hem och han gick med huvudet bredbid mig hete tiden och när vi kom hem gick jag in i boken med honnom och jag bara fall ne mot marken och grät. jag kollade upp och såg på honnom och sa Zimba du kan lägga dig ner nu och ligga ner hur länge du vill, efter en stund la han si ner med huvudet i mitt knä och det känndes som att han grät med mig. jag älskar denna häst och kommer alltid göra, nu när jag sitter här och skriver känns det som att han ligger här i mitt knä. det känns fantastigt men ändå gråter jag för att jag saknar honnom..:'( men när man började på en ny skola trodde jag att ag skulle bli lycklig men NEEJ det blev man inte utan att jag blev mobbad för att jag gillade hästar och ingen tog hänsyn till att jag hade blivit av med mitt allt, det var hämskt och jag grät nästan hela tiden....:'(
jag skrivetr inte d
ätte för att ni alla ska kommentera och hålla på och tycka synd för det är inte uppmäsksamhet jag söker. detta skriver jag för att det kommer från mitt hjärta nu zimba jag älskar dig och kommar alltid att göra du finns här och nu bredvid mig och jag älskar dig och jag har alldrig älskat någon mer än va jag älskar dig<3333
jag kommer ihåg när jag såg dig ligga i hagen och mamma och alla anda i stallet försökte få dig att ställa dig upp, du ställde dig inte upp försen jag ställde mig framför dig och grät och bad att du skulle ställa dig upp och kollade i dina blänkande ögon, då ställde du dig upp och vi tog dig in i stallet och du la dig ner igen i boxen och jag satte mig bredvid dig och du lyfte ditt huvud och la det i min famn, jag grät medans mamma ringde vettrinären. men äfternågra dar blev du bättre och jag trodde att du hade blivit botad men det hade du inte, och det tog några år och familjen och jag flyttade till ett nytt hus och byggde ett nytt stall och tog hästana dit och jag trodde att du skulle stanna kvar förevigt men en dag kom amma och sa att vi får avliva Zimba för han mår inte bra. jag grät och visste inte va jag skulle göra men jag fattade att det var de bästa för zimba. sissta dagen på jorden för honnom hoppade jagupp på honnom och red ner för vägen och där kom min farbror som skulle hämta mig för att jag inte skulle vara hemma utan åka till farmor istället. jag red förbi bilen och fortsatte ner för backen. jag vågade inte gallopera för stissta gången men jag tänkte att jag ville de och han började gå snabbare och sedan började han gallopera, jag fattade ingenting jag bara hängde med och tillslut stannade jag honnom och hoppade av honnom och ställde mig framför honnom och kollade honnom i ögonen, hans ögon glänste så underbart och jag började gråte och pussade honnom på mulen och kände den underbara doften av hans underbara päls. och jag sa till honnom att det här är den sissta ridturen vi har... och jag gick bredvid honnom hela vägen hem och han gick med huvudet bredbid mig hete tiden och när vi kom hem gick jag in i boken med honnom och jag bara fall ne mot marken och grät. jag kollade upp och såg på honnom och sa Zimba du kan lägga dig ner nu och ligga ner hur länge du vill, efter en stund la han si ner med huvudet i mitt knä och det känndes som att han grät med mig. jag älskar denna häst och kommer alltid göra, nu när jag sitter här och skriver känns det som att han ligger här i mitt knä. det känns fantastigt men ändå gråter jag för att jag saknar honnom..:'( men när man började på en ny skola trodde jag att ag skulle bli lycklig men NEEJ det blev man inte utan att jag blev mobbad för att jag gillade hästar och ingen tog hänsyn till att jag hade blivit av med mitt allt, det var hämskt och jag grät nästan hela tiden....:'(
Comment the photo
Vet exakt hur det känns, lider med dig till 1000 gumman!!
Han var jätte fin <3
jag menar de
vill att du ska veta att jag finns här <3
21 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bruttanfan/443588053/
Visa toppen
Show footer