Jag skulle skriva ett kort inlägg om att morfar spökar i mitt rum och att unni fortfarande sover i min säng på nätterna men det slutade med att det blev jättelångt om mina känslor kring unnis bortgång och livet efter det. Jag känner mig så vilsen, så arg och jag mår allt utom bra. Jag har ingen lust för nånting, inte för mina hästar, inte för lucas, inte för skolan, inte min familj... Det låter knäppt men det jag och unni hade är inget som jag nångonsin har känt med någon annan varken människa eller djur. Jag undrar om folk uppfattar mig som knäpp? Det skulle säkert jag göra om det var någon annan som var i min situation... för hon var ju "bara en hund" iaf för andra. För mig var hon en själsfrände, en bästa vän och en syster. Vi fann varandra då vi båda var i djup kris och vårat band kommer alltid vara starkt.

(Inga rättstavningar tack. Jag är bara väldigt jaghatarmittliv ikväll och kommer säkert ta bort det här inlägget då jag är tillfälligt glad igen)

Annons

The photo has no tags

tubbis Thu 7 Jan 2010 15:29

låter väl inte ett dugg knäppt. unni var ju hos dig jättelänge, det klart hon inte var "bara nån hund". plus att hon var världens sötaste.

1 comments on this photo

August 2010