December
Monday 3 December 2007 photo 1/1
|
Här kommer en berättelse som jag skrivit själv. Den har ännu inte ett namn, men komentera gärna och ge förslag. Hoppas ni gillar det. Det var den kvällen det började häna saker. Allt kändes... underligt. Kalla kårar och långa nätter. Rullande tårar och osäkra flin. Vad var det som hände? Mina sinnen blev dubbelt så känsliga och paniken växte. Dag efter dag.... Jag kollar igenom garderoben. Den är kålsvart. Allt, förutom den nedersta hyllan. Där ligger alla mina skosnören, sjalar och halsdukar. Jag drar fram en T-shirt med Meatlofe, en svart rutig kjol och nätstrumpbyxor. Får duga. När jag närmar mig toaletten hör jag min hund gnälla nerifrån köket. - Jävla hund, mumlar jag. Spike står men den lilla nosen tryckt mot rutan. Han morrar. En ilning drar genom mig. Jag har läst att hundar kan se andar. Tanken försvinner lika snabbt som den uppstod. När jag väl är i köket tar jag mig friheten att göra i ordning en kopp te. En svag doft av kamomill och vanilj letar sig fram i rummet. Men, det är något annat också. Som... ja, en varm doft. Jag kan inte riktigt känna igen den. Den leder mig till telefonen och just då ringer det. - Det är Jess, säger jag. Inget svar. - Hallå, någon där? säger jag igen. När jag fortfarande inte får något svart lägger jag på. RING! Det ringer igen. - Vem är det? Säger jag frustrerat. Den här gången hörs andetag. Tunga och rosliga andetag. I bakgrunden hör jag ett muller. Som trafik. Jag lägger på, förbryllad över vad som hänt. RING! Det ringer en tredje gång. - VAD VILL DU?? skriker jag. - Vad är ditt problem? Det är Markus. Vad har jag gjort dig? - Oj, förlåt, ursäktar jag mig. Jag är bara lite förvirrad. - Fan... ska du med till stan? När jag hade väntat i en och en helv timme började jag bli otålig. Han kom inte. Han hämtade mig inte. Varför? jag knappade in hans nummer. Vad var det nu? 192211? Jag provar. - Tala med mig, säger den som svarar. Konstigt sätt att svara på. - Hej, jag heter Jess, svarar jag. Är Markus hemma? - En sekund. Jag hör steg i andra änden. - Ja, det är Markus. Lättnaden väller över mig. - Hej, det är Jess. Jag und- - Fan vad det var länge sen! skriker Mrkus. Jag förstår ingenting. - Vad menar du? undrar jag. - Ja, vi har ju inte hörts på flera veckor! - Va? Du ringde ju mig för bara en timme sen. - Vad babblar du om? Du har visst börjat bli virrig på sista tiden. Ska vi hitta på någonting? Jag har en massa saker på gång- - MARKUS! ryter jag. Tystnaden som verkar vara i en evighet breder ut sog. - Vad är det? Marikus nästan viskar i luren. - Kommer du inte ihåg? jag skakar. - Vadå? - Att du ringde? - Ehhmm.. jag är ledsen, men jag har inte tänkt på dig på en evighet. Schyst att du ringde. Jag lägger på. Hur kan det komma sig? Hade jag blivit galen? Jag tar på mig min jacka och tar en promenad med Spike. När jag kommer ut är det nästan mörkt. Jag promenerar längs den ödsliga och tomma vägen. Allt verkar så mycket... gråare än annars. Dystert. Jag hade hoppats på att inte träffa ngon på vägen men plötslgt ser jag en gestalt längt borta vid utkanden av en trädgård. - Hjälp, var är jag? Jag springer fram till gestalten. Det tar tid. Spike är inte den antivaste hunden om man säger så. - Hjälp!! Jag ser att det är en medelålderskvinna. Hon kastar sig i gräset storgråtandes. Jag går försicktigt fram och lägger min hand på hennes axel. Hon slutar tvärt gråta och vänder sitt huvud mot mig. Det är nog det sorgsnaste och blekaste anskite jag sett i mitt liv. Plötsligt byter hon karaktär. Det sorgsna ansiktet blir argsint. Hon reser sig. När hon väl är uppe ser jag hur lång hon är. - Herregud, säger jag. Där står hon sen och stirrar på mig med sina galna ögon. Hon börjar skrika och närmar sig med snabba steg. - Spring, säger jag till mig själv. Och det gör jag , snabbare än jag någonsin gjort innan. Jag ser ingenting. Det är kålsvart i den ljuma natten. Jag känner kvinnans iskalla blick i ryggen. Jag vänder mig inte om. Jag bara springer. När jag kommer fram till min byggnad stannar tiden. Porten är låst. Jag har ingen nyckel. jag skriker på hjälo men tystnar när jag känner de rosliga andetagen i nacken. Jag vänder mig sakta om, men innan jag hinner se något är jag nere på marken. örst blir det suddigt. Jag ser två röda ögon väldigt nära mig. Och det blir svart. Nästa dag när jag vaknar ligger jag på samma ställe. - Spike! Jag ser honom inte. Plötsligt hörs ett skall. Jag tittar mig omkring. Upp, ner. Hit, dit. Då ser jag honom. Uppe i min lägenhet på tredje våningen. Jag känner om borten är låst. Det är den. - Hur i hela friden.. Jag förstår inte. Jag reser mig i mitt förvirrade tillstånd. Jag flackar med bicken. Jag ser något som rör sig, sakta försvinna bort i tomma intet. Dat var hon. Hon som tog upp Spike. Jag går tillbaka till porten. Den är öppen.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Mon 23 Jun 2008 12:18
är vaken nu lite tidigt och skummar igenom bilddagboken o ja nära jag läser denna så njuter jag i varje sekund
skit bra skrivt
David
skit bra skrivt
David
karin
Tue 13 May 2008 10:09
fan matilda den var skit bra
karin
Wed 7 May 2008 11:57
gud villken bra historia den var super bar
John m
Mon 24 Dec 2007 14:35
Shit matilda DU äger pa att skriva. om du nån gång skriver en bok så kommer jag att läsa den :D Mvh john
Anonymous
Sun 2 Dec 2007 16:14
det var väldigt bra skrivet:)
annajornlid
Sat 1 Dec 2007 13:35
waaay, grym tösen ;) (aa) kommit på nåt namn änn? har annars lite förslag.. xP
Anonymous
Fri 30 Nov 2007 19:26
Du skriver ganska mycket va? :D asbra berättelse förresten! =) 10/9 poäng! :D
17 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/budcat/127984150/
Visa toppen
Show footer