Jag fattar inte hur ngt kan göra såhär ont. Jag hade hellre upplevt känslan att ramla ner för ett höghus. Det hemska är att inte veta, att aldrig mer få se dig igen. Du kommer att vara en 70 mil ifrån mig och det finns inget jag kan göra. Saknaden bränner hela tiden, allt jag vill göra är att krama om dig stryka handen över din lena mule och säga att allt kommer att bli bra igen. Det bränner i mig att skriva detta. Men jag kommer aldrig att glömma dessa fina åren. När jag först såg dig med din metertjocka päls och långa man. Eller den första sommaren som vi tillbringade i vare. Inte heller alla mysiga ridturer eller träningar. Sen även de två hemska olyckorna men du räddade mig båda gångerna, Varför???? Men även allt mys i stallet eller när du tröstat mig efter jag haft en jobbig dag, som var rätt ofta. Du har alltid funnits där för mig. Jag har alltid varit så självisk. Men jag är otroligt tacksam för allt du gjort mig AMBIS KING om inte du funnits så hade jag inte levt idag...

<3 <3 <3 tack för att du är en sån bra vän.