April
Thursday 9 June 2011 photo 1/1
|
Jag läste "En komikers uppväxt" av Jonas Gardell idag.
Den var bra.
Jag började gråta.
Det var längesedan jag började gråta senast.
Fast det är inte sant.
Jag gråter ofta, i smyg.
När andra inte ser.
Jag säger att jag kan gråta på beställning.
Det kan jag, men ibland, ganska ofta, får jag leveranser jag inte beställt själv.
Jag har lätt för att gråta, händer något sorgligt eller om jag bara tänker på det, kan jag börja gråta.
Det handlar egentligen om alla känslor, jag har kort stubin och jag kan bli förbannad, men nästa sekund kan jag inte sluta skratta.
Det är nog fel på mig.
Det är nog det undermedvetna.
Varför gråter människor? Eller snarare, varför kan människor gråta?
Är det evolutionen som har gjort att vi gråter?
Varför?
Människor behöver väl inte gråta?
"Sluta lipa"!
Det har man ju hört en eller två gånger.
Ibland undrar jag varför vi har känsel överhuvudtaget.
Människor ska inte ha känsel, människor ska inte gråta, människor ska inte bli förbannade.
Fast människor får känna sig stolta och starka.
Det säger samhället.
När jag har gråtit brukar jag känna någon lustig känsla, man kan beskriva den som typ monoton, jag vet inte hur jag ska göra härnäst, fortsätta gråta, bli förbannad eller bara gå vidare.
Varför började jag gråta när jag läste "En komikers uppväxt" då?
Boken är väldigt välskriven och det finns flera olika inslag av humor och skämt, men hela boken utspelar sig på känslan sorg, något går fel och sedan rasar allting samman och man kan inte fixa det.
Jag brukar inte vara den som ger ut spoilers, så om du har tänkt läsa boken och inte vill veta vad som händer i slutet kan du hoppa över de nästa 4 raderna.
Jag tar det lite snabbt, Juha är en kille som söker uppskattning, han vill känna att människor gillar honom, han vill känna sig uppskattad, men pågrund utav det hamnar andra människor i kläm, och Thomas, "CP-barnet", som är klassens största mobboffer, begår tillslut självmord som 12–13-åring.
Mobbning är en hemsk grej, ändå är det så jävla vanligt. Alla har nog någon gång råkat ut för dömande ord och andra hemska grejer, man har nog gjort samma sak mot andra människor.
Mobbning i renodlad form är nog dock när man trycker ner en individ så mycket att den inte längre kan gå, eller som i detta fall, döden.
Tro fan man gråter.
Kanske inte alla, men iallafall jag.
Jävlar vad monoton jag känner mig just nu.
Ska jag fortsätta gråta eller bli förbannad?
Kanske borde jag bli förbannad, men jag tror istället att jag gråter.
För gråt gör att jag känner mig monoton, och när jag känner mig monoton får
jag idéer.
Jag fick en idé idag.
Den var bra.
Jag ska donera pengar till Friends.
Ni som inte vet vad Friends är, besök www.friends.se .
Man kanske inte borde säga "Sluta lipa"!
För det kanske är någonting bra.
Det kanske är därför evolutionen låter gråten finnas kvar.
Man börjar ju gråta när man blir påverkad av något, rädsla, smärta eller sorgliga händelser, och det gör kanske att man börjar tänka, att en idé kläcks, en idé som kan förändra, påverka och förbättra.
Gråt kanske gör en smart.
Det säger inte samhället.
Men när fan hade de rätt senast?
Jag ska fan fortsätta gråta, för nästa gång jag känner mig monoton, kanske jag kommer på en ännu bättre idé, en idé som kan förändra samhället till någonting bättre.
Så alla där ute, gråt för fan, gråt för förändring!
Annons
Visa toppen
Show footer