May
Saturday 2 May 2009 photo 5/7
|
sommaren..
tiden som alla älskar & längtar till,
skolan tar slut, det blir sommarlov,
inga läxor att tänka på..
sola, bada & vara ute sent utan att
behöva bry sig..
men för mig är det ett helvete.
när jag tittar ut genom fönstret på
morgonen, känner jag mig glad när
jag ser solen stråla på de nya gröna
löven som växer på träden.
när jag går till bussen på morgonen,
känner jag doften av nyutslagna vår
blommor & känner mig riktigt lycklig,
snart är allt över!
när vi sitter ute på rasterna, blickar jag
upp mot den blå sommar himlen & skrattar
tyst för mig själv. sommaren är här!
men sen, blixtsnabbt, så snabbt att jag
knappt hinner reagera kommer smärtan.
det där sticket i ärret på mitt hjärta efter hålet,
den där krampen i magen som får mig att vilja
vända ut & in på mig själv & plocka ut det onda.
den där snabba värken genom huvudet som
jag så väl känner igen. de där bilderna. de där tusen
bilderna; ytterdörren, bänken, bassängen, skogen,
soffan, TVn, det älskade välbekanta ansiktet.
allt blixtrar förbi inuti huvudet,
så snabbt att jag knappt märker det själv.
allt går på bråkdelen av en sekund. & ändå hinner
jag uppfatta smärtan som om jag var tillbaka.
kommer det nånsin gå över?
tiden som alla älskar & längtar till,
skolan tar slut, det blir sommarlov,
inga läxor att tänka på..
sola, bada & vara ute sent utan att
behöva bry sig..
men för mig är det ett helvete.
när jag tittar ut genom fönstret på
morgonen, känner jag mig glad när
jag ser solen stråla på de nya gröna
löven som växer på träden.
när jag går till bussen på morgonen,
känner jag doften av nyutslagna vår
blommor & känner mig riktigt lycklig,
snart är allt över!
när vi sitter ute på rasterna, blickar jag
upp mot den blå sommar himlen & skrattar
tyst för mig själv. sommaren är här!
men sen, blixtsnabbt, så snabbt att jag
knappt hinner reagera kommer smärtan.
det där sticket i ärret på mitt hjärta efter hålet,
den där krampen i magen som får mig att vilja
vända ut & in på mig själv & plocka ut det onda.
den där snabba värken genom huvudet som
jag så väl känner igen. de där bilderna. de där tusen
bilderna; ytterdörren, bänken, bassängen, skogen,
soffan, TVn, det älskade välbekanta ansiktet.
allt blixtrar förbi inuti huvudet,
så snabbt att jag knappt märker det själv.
allt går på bråkdelen av en sekund. & ändå hinner
jag uppfatta smärtan som om jag var tillbaka.
kommer det nånsin gå över?
Visa toppen
Show footer