Tuesday 14 December 2010 photo 1/2
![]() ![]() ![]() |
Varning för massivt känsloutbrott, knäppa liknelser och självömkan.
Jag är en spindel.
Jag är en liten, mörk varelse som egentligen inte är något större hot mot människor, men som många av dem är rädda för. På grund av det har jag också varit rädd för mig själv. Folk har sagt att jag är ful, och tjock, och så vidare, att jag är läskig, onormal med mera. Självklart har jag hört annat också, men det tunnas ut av muren av de få men starka hatorden. en röd bock syns lätt bland tusen gröna 'R'.
Jag var nog alltid ensam i mig själv så länge jag var 'barn' (yngre). Jag har försökt, men inte lyckats, att se det positiva i mig och allt annat. Antagligen tyckte de att jag var läskig, och slog ihjäl mig med en flugsmälla, istället för att lyfta ut mig genom fönstret.
Efter att ha suttit i ett hörn genom det mesta av min tid, noga iaktagit barnen som väljer sötare och gulligare djur än mig, sådana som de lättare kan kommunicera med, sådana vars känslor de förstår, hade jag nästan smält in i skumrasket där jag satt.
Men långsamt, utan att jag föränns nu har förstått det, var det Någon som plockade upp mig, som accepterade mitt konstiga sätt och mina annorlunda intressen. Inte många fjärilar förstår nöjet i att spinna ett nät. Detta Något började antagligen redan av en person, och har fortsatt långsamt, långsamt genom högstadiet. Jag vet inte om det förbättrades eller försämrades, men något förbereddes inom mig då, något som har legat och slumrat djupt inom mig, ett slags gift. Det var Annorlunda, jag vågade tro på mig själv. Inte mycket, men mer. Jag började sträva efter förändring, men det var ändå ord som höll kvar mig på min plats, fjärilarna gjorde det klart för mig att jag inte var lika vacker som de, att jag inte var lika mycket värd. Ord som inte alltid berättades, men som ändå nådde fram till mitt medvetande. Ord som gjorde att jag inte vågade lita på Den, som accepterade mig.
Så kom Förändringen, en vindpust efter den stilla, slumrande sommaren. en vindpust som gjorde att jag var tvungen att släppa taget om mitt osynliga hörn, ensamt, deprimerande, men ändå tryggt.
Min överkropp, fyra ben och mitt huvud vilade i Handen under första dagen, vakande över dessa andra varelser. En del fjärilar, javisst, men också andra som verkade lika osäkra som jag kände mig. Det gick förstås inte att se, för jag skulle aldrig mer lita på att en annan spindel lika gärna kunde vara en förklädd fjäril. Jag visste förstås inte hur andra spindlar såg ut, jag vågade inte se i en spegel ens, aldrig visa mitt rätta jag, så hur skulle jag kunna se någon som var densamma?
Till slut så fick detta något nog, och ryckte bort resten av mig från väggen, släppte ner mig bland de andra och lämnade mig ensam.
Jag har hittat fler spindlar.
Det hjälper mig att se saker, som vad jag verkligen är, och vad som är positivt i med det. De fick mig att våga se mig själv i spegeln, granska det, och se att det inte var så hemskt som jag hade trott.
Det lär ta mig en livstid att lära mig, men det tog ett raseriutbrott på hallgolvet för att förstå.
Annons
Comment the photo
Azparagus
Tue 14 Dec 2010 19:13
Goda tider kommer, goda tider går.
Vet hur du känner dig, du är inte ensam. :c <3
Vet hur du känner dig, du är inte ensam. :c <3
nån som du glömt(:
Tue 14 Dec 2010 18:02
hmm. stackare. VI SKA DÖDA DOM ALLA så som örhm...slipper lida... haha <3
![](http://cdn07.dayviews.com/102/_u1/_u1/_u3/_u5/_u7/_u3/u1135731/1361406918_m_1.jpg)
Caligine
Tue 14 Dec 2010 18:03
Well, jag vet inte riktigt vad det är med mig... jag känner mig läskigt känslosam...<3
![](http://cdn08.dayviews.com/105/_u2/_u8/_u2/_u5/_u2/_u8/u2825289/1346781905_m_1.jpg)
nån som du glömt(:
Tue 14 Dec 2010 18:24
*douh* hmm,, linnea...de gäller spindlar...
vill fika med dej någon dag :)<3
vill fika med dej någon dag :)<3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/caligine/479901008/