"det känns som jag står utanför min kropp", en mening jag redan som liten använde mig utav och som sitter kvar än idag.. det kan vara en helt vanlig dag på jobbet då jag sitter och pratar med mina kollegor, då jag helt plötsligt känner att jag försvinner iväg för någon sekund, allt blir lite dimmig, jag domnar bort och kroppen känns tom, man tappar bort sig och det känns som någon annan tar över språket medans man själv sitter bredvid och bara följer med. allt känns så overkligt, "är människorna här inte på riktigt?", "är det någonting som egentligen existerar".. på några sekunder är man tillbaka igen och diskusionen fortsätter.

flera kilometers borttappad bil körning kan ibland kännas lite skrämmande, då man inte alls kommer ihåg hur man tog sig dit eller vägen man kört.

jag har under flera år i omgångar försökt förklara för personer i min närhet hur jag känner, svaren jag får går ofta i stil med "vad tar du för någonting?" eller "jag förstår inte vad du menar" så jag gav upp någonstans på vägen och lät det bli en vardag. mår inte alls dåligt av det på något sätt, då det inte pågår särskilt långa stunder och jag lärt mig att det är helt normalt att jag försvinner in i mig själv ibland..

men iaf.. läste en artikel på aftonbladet, som tar upp just det jag kännt och känner, trodde inte alls det var så vanligt som det verkar vara.. kändes kul, inte att fler var drabbad.. men att jag inte var ensammen.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article27632.ab

haha "oj jävlar" lät allvarligt.