July
Monday 29 September 2008 photo 3/10
|
Skrivet 25April 2007...
när svåra tider närmar sig eller bara tider då jag känner mig grå, så vill jag tillbaka till mitt mörker och gråta, gråta för mig själv och hur misslyckad jag känner mig just då, ta tag i det där jävla bladet som förstör mina armar, men jag tänker om säger nej till mig själv. i min förtvivlan tänker jag på det, då jag inte vet vad jag ska ta mig till, totalt kännslo blockerad. jag vill bara till mitt mörka ställe, gör mig själv illa istället för att göra andra illa.'
men varje gång lyckas jag tänka på annat och glömmer det för ett tag...
så varför igentligen gör jag mig illa när mitt mörker täcker mina ögon och jag bara ser blod droppa, det är en fråga jag själv inte riktigt kan svara på. det som händer händer. och dagen efter känner jag sån skuld, hur sjävlisk jag var och hur dåligt jag mådde. men jag kommer till det läget då kännslor slår av och kännseln domnar, jag kväver sorgen genom smärtan som jag inte då känner, men dagen efter, mina armar värker och såren svullnar.
det sjukaste att när man är så nere så blir man lättad av att se sig själv blöda, man vill inte visa hur ont man har inför nån annan för att man vill vara den starka glada lilla sprattelfia som veckan innan skuttade runt i skolan och gav glädje åt alla andra.
så nu har jag kommit till det stadiet efter att jag trängt bort den där tanken att återgå till min mörka vrå, att skriva i mina böcker, skriva hur jag mår, mina kännslor och min svaghet, skriva min smärta istället för att åstakomma den, bara vara anonym på papper.
eller skriva i bloggen om hur en vardaglig glad liten flicka verkligen känner igentligen, skenet kan verkligen bedra.
kalla mig falsk när jag ler men se mig i ögonen och du hittar svaret som du söker, dagar jag är dyster gråter ögonen men läpparna ler, ler det där fina glada leendet som folk vill se, inte vara ledsen som får andra folk att reagera.
förr ville jag verkligen inte att folk skulle veta om mina problem eller veta vad jag kännde eller vad jag gjorde i min ensamhet mot mig själv...
jag ville vara den där starka tjejen, den som mina vänner söker tröst hos.
jag ville inte visa att jag kunde gråta att jag kunde vara svag, jag ville inte vara enligt då, vara patetisk och ynklig som jag trodde jag var. men nu har allt förändrats, jag har slutat använda saken som skapade minnen på mina armar, jag har försökt att visa lite sorg, att jag kan gråta och vara svag. just för att nästa gång kan vara sista. jag vill inte dö, lämna alla underbara människor jag lärt känna ovetande, att hon den där glada bara sådär tog livet av sig, nej vet ni va, jag ska vara stark för er, jag ska gråta framför era ögon om det så behövs, jag ska visa svaghet och känna mig ynklig, men va fan det är jag som tycker att jag är ynklig, och jag har tänkt mycket på att nästa gång så kan jag lika gärna gå så långt och trycka för hårt så ådran går i sönder och jag tappar blod och dör.
nej mina kära vänner och läsare, det får inte upprepas igen det jag gjort mot mig själv.
det sista jag vill är att vara självisk och lämna er.
jag är ganska nöjd med mitt slarviga liv, men jag har mycket tid kvar att laga det som gått sönder på min väg, som skolan och misstagen jag inte rätat upp.
liksom jag är snart 18, och 18 är ingen ålder igenltigen, och jag har tänkt leva ett bra tag till så japp. återstår att se om jag kan hålla löftet om att inte skada mig igen för det är så hemskt igenligen, hur lätt det bara kan ske.
men de gånger det har hänt så har jag verkligen inte kännt mig älskad utan övergiven av alla, och den sorg jag kännt över folk jag mist som verkligen stog mig nära hjärtat men som jag aldrig visste gjorde det bara en dag var borta och som har tagit tid för mig att fatta, asså den personen kommer aldrig mer komma tillbaka. det tog mig många år att smälta min farmor som jag igentligen inte träffade så ofta men hon va alltid så snäll mot mig, jag fick dockor och kläder till dockan och allt sånt. eller christian som var så jävla dum i huvudet att han körde bil full, 15 år gammal, den ända med bälte i bilen, han verkligen älskade att reta gallfeber på mig genom att ruffsa mina hästar i pannan på tävlingen så deras hår var överallt i transporten och ansiktet. fan va jag arg. men jag saknar han jävla sätt att reta mig och det var ett bra tag sedan han dog men mina ögon tåras fortfarande av hur jävla störig han va men så jävla go. aaah shit. du vet asså.
så nu orkar jag inte skriva mer, men vi hörs. pusshaj!
Älskar mina vänner! och hästarna och allt som är så jävla jobbigt ibland men som är så underbart när man tänker om!
haha jaja ska dra nuuuuuu.... pusshaj
Skrivet 25April 2007...
när svåra tider närmar sig eller bara tider då jag känner mig grå, så vill jag tillbaka till mitt mörker och gråta, gråta för mig själv och hur misslyckad jag känner mig just då, ta tag i det där jävla bladet som förstör mina armar, men jag tänker om säger nej till mig själv. i min förtvivlan tänker jag på det, då jag inte vet vad jag ska ta mig till, totalt kännslo blockerad. jag vill bara till mitt mörka ställe, gör mig själv illa istället för att göra andra illa.'
men varje gång lyckas jag tänka på annat och glömmer det för ett tag...
så varför igentligen gör jag mig illa när mitt mörker täcker mina ögon och jag bara ser blod droppa, det är en fråga jag själv inte riktigt kan svara på. det som händer händer. och dagen efter känner jag sån skuld, hur sjävlisk jag var och hur dåligt jag mådde. men jag kommer till det läget då kännslor slår av och kännseln domnar, jag kväver sorgen genom smärtan som jag inte då känner, men dagen efter, mina armar värker och såren svullnar.
det sjukaste att när man är så nere så blir man lättad av att se sig själv blöda, man vill inte visa hur ont man har inför nån annan för att man vill vara den starka glada lilla sprattelfia som veckan innan skuttade runt i skolan och gav glädje åt alla andra.
så nu har jag kommit till det stadiet efter att jag trängt bort den där tanken att återgå till min mörka vrå, att skriva i mina böcker, skriva hur jag mår, mina kännslor och min svaghet, skriva min smärta istället för att åstakomma den, bara vara anonym på papper.
eller skriva i bloggen om hur en vardaglig glad liten flicka verkligen känner igentligen, skenet kan verkligen bedra.
kalla mig falsk när jag ler men se mig i ögonen och du hittar svaret som du söker, dagar jag är dyster gråter ögonen men läpparna ler, ler det där fina glada leendet som folk vill se, inte vara ledsen som får andra folk att reagera.
förr ville jag verkligen inte att folk skulle veta om mina problem eller veta vad jag kännde eller vad jag gjorde i min ensamhet mot mig själv...
jag ville vara den där starka tjejen, den som mina vänner söker tröst hos.
jag ville inte visa att jag kunde gråta att jag kunde vara svag, jag ville inte vara enligt då, vara patetisk och ynklig som jag trodde jag var. men nu har allt förändrats, jag har slutat använda saken som skapade minnen på mina armar, jag har försökt att visa lite sorg, att jag kan gråta och vara svag. just för att nästa gång kan vara sista. jag vill inte dö, lämna alla underbara människor jag lärt känna ovetande, att hon den där glada bara sådär tog livet av sig, nej vet ni va, jag ska vara stark för er, jag ska gråta framför era ögon om det så behövs, jag ska visa svaghet och känna mig ynklig, men va fan det är jag som tycker att jag är ynklig, och jag har tänkt mycket på att nästa gång så kan jag lika gärna gå så långt och trycka för hårt så ådran går i sönder och jag tappar blod och dör.
nej mina kära vänner och läsare, det får inte upprepas igen det jag gjort mot mig själv.
det sista jag vill är att vara självisk och lämna er.
jag är ganska nöjd med mitt slarviga liv, men jag har mycket tid kvar att laga det som gått sönder på min väg, som skolan och misstagen jag inte rätat upp.
liksom jag är snart 18, och 18 är ingen ålder igenltigen, och jag har tänkt leva ett bra tag till så japp. återstår att se om jag kan hålla löftet om att inte skada mig igen för det är så hemskt igenligen, hur lätt det bara kan ske.
men de gånger det har hänt så har jag verkligen inte kännt mig älskad utan övergiven av alla, och den sorg jag kännt över folk jag mist som verkligen stog mig nära hjärtat men som jag aldrig visste gjorde det bara en dag var borta och som har tagit tid för mig att fatta, asså den personen kommer aldrig mer komma tillbaka. det tog mig många år att smälta min farmor som jag igentligen inte träffade så ofta men hon va alltid så snäll mot mig, jag fick dockor och kläder till dockan och allt sånt. eller christian som var så jävla dum i huvudet att han körde bil full, 15 år gammal, den ända med bälte i bilen, han verkligen älskade att reta gallfeber på mig genom att ruffsa mina hästar i pannan på tävlingen så deras hår var överallt i transporten och ansiktet. fan va jag arg. men jag saknar han jävla sätt att reta mig och det var ett bra tag sedan han dog men mina ögon tåras fortfarande av hur jävla störig han va men så jävla go. aaah shit. du vet asså.
så nu orkar jag inte skriva mer, men vi hörs. pusshaj!
Älskar mina vänner! och hästarna och allt som är så jävla jobbigt ibland men som är så underbart när man tänker om!
haha jaja ska dra nuuuuuu.... pusshaj
Skrivet 25April 2007...
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/carro89queen/273157420/
Visa toppen
Show footer