July
Tuesday 11 November 2008 photo 3/3
|
Jag kan fortfarande inte förstå hur allt kunde gå så fel.
Jag är stolt över mig själv, att jag klarade av den psykiska mobbningen som jag utsattes för.
Att jag kom Hem och kunde gå vidare som en starkare *kvinna* om man nu skall kalla mig det.
Men en sak sitter kvar i mitt huvud, det var när pappa tog åt sig, när han nästan höll på att falla för deras ord som jag berättade att dom hade sagt, pappas ord om att vi har misslyckats, vi har skyddat dig för länge, vi borde inte ställt upp så himla mycket, det är väl därför, du var nog inte redo. dom orden gick in hårt på mig. Och nu såhär i efterhand är jag så ledsen och så jävla arg över att dom kunde nå så starkt på min pappa.
FÖR mina föräldrar har inte misslyckats med min uppfostran, dom har däremot lyckats ganska bra. Jag fick lära mig från tidigt stadium att vara stark, för dom ville ibland hålla mig kort och ibland gick det för långt, iaf mamma gick för långt, med hot som igentligen var tomma hot för dom menade dom inte innerst inne, men jag revulterade bara ännu mer och jag sa emot. Jag mådde ju AS dåligt där ett tag för ingenting var bra, hemma var det fan och skolan var fan och killar var också fan.
Men Mina föräldrar har delvis gjort mig till den starka personen jag är idag, mina vänner också, och hästarna. Jag fick alltid nånting att kämpa när jag mådde dåligt. till slut så avtog ju det och jag mådde bättre sen. Jag hittade nånting att sträva emot, nånting att bevisa för folk, och det var med ästarna, jag skulle fan komma nån vart, och det är det jag gör, jag kommer nån vart nu!
Men jag tackar mina föräldrar för att dom ställt upp och för att dom varit som dom varit, annars hade jag varit en annan människa just idag efter detta helvetet.
Mamma och Pappa, för några år sedan hatade jag dom nått så in i helvete, jag orkade inte mera, dom märkte att jag började bli tonåring och då ville dom inte (misslyckas) så som dom gjorde med min bror, så dom försökte med andra medel, och samtidigt som man blir tonåring och inget stämmer så går det inte riktigt att göra på det sättet dom gjorde mot mig heller, men det skulle ju komma att bli det bästa någonsin. Pappas ord får mig fortfarande att få tårar i ögonen för jag älskar mina föräldrar idag, dom hjälper mig och dom ställer upp, dom betalar mina hästars mat och dom ger mig tak övewr huvudet trots att jag nu är 19, Men jag känner att jag är inte redo för ett eget hem ännu, inte just nu iaf. kanske hösten nästa år eller när jag e 21, men jag är BARA 19 år. Vuxen men inte SÅ vuxen ändå på nått sätt. sbårt att förklara, men jag är långt ifrån omogen, det har jag bevisat denna veckan. Det omognaste var väl att itne säga ifrån, men det kunde jag inte heller. jag grät i tystnad och jag visade inte mina tårar öppet för dom. Men som sagt. Det går att vara stark, man skall bara ge sig fan på det, jag kände flertal gånger att nej jag orkar inte jag vill gråta, ge mig ett rakblad, ta mig härifrån NU! men jag bet ihop, jag stängde av mig själv. DET GÅR. Man behöver inte heta Carolin Lund, Det går verkligen.Alltid finns det nånting att kämpa och hålla kvar vid, ALLTID! Jag kämpade för er här hemma, mina djur och min älskade hund, mina föräldrar och mitt sverige, jag kämpade som ett as för eran skull, så fan ta er om ni ger upp på mig nu, jag gjorde detta för eran skull, nu vill jag att nio försöker iaf att kämpa och kämpa och kämpa tills ni blir blåa, Sen kan ni komma till mig och säga att ni ger upp. Men ni får inte bara ge upp på första eller andra eller tredje, kanske fjärde! eller femte! men 3 försök MINST.
Du hade jävligt otur och dom var dumma i huvet !!
Älskar dig syrran ! Över allt annat ! <3<3<3<3<3<3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/carro89queen/293928903/
Visa toppen
Show footer