FY faaan vad hämskt.! Läste en blogg på internet hur en tjejs mamma lider ville bara att ni skulle se hur dålig vården är här i sverige.!

detta är vad hon skriver.
Man måste se för att förstå!

En bild ur verkligheten visar det tanken aldrig kan nå! En grym bild av vad som trots allt händer med en vanlig människa på en vanlig rehab-avdelning i dagens Sverige 2007. En bild med en ännu grymmare och ofattbar smärta i en kropp som blivit ett fängelse i en omgivning där ingen lyssnar på ropen, tårarna och skriken. Bilden är tagen av mig den 31 augusti 2007 och föreställer min 71-åriga mamma och hennes “trycksår” på ländryggen. Det gulvita som syns i mitten av det ruttnande hålrummet är svanskotan.Hur motbjudande denna bild av min lilla mammas liggsår än är så måste den ändå visas! Jag kunde tidigare aldrig nånsin föreställa mig att nåt så vidrigt kan hända en människa inom den svenska vården! Jag har som många andra hört talas om människor som “vanvårdats” och fått “liggsår”. Jag har tyckt att det är för bedrövligt att nåt sånt ska kunna hända, men det har aldrig förr gått in i mig som nu! Nu har jag sett detta i verkligheten! Jag vet nu att ett liggsår inte enbart är nåt grunt, varigt skavsår som jag föreställde mig det. Ett liggsår kan ofattbart nog vara en rutten, knytnävsstor grop rakt in i en levande människa. En människa som sedan blir halvt galen av smärtan, av stanken och av paniken över att ingen lyssnar! Min mamma!

Personalen på den rehab-avdelning mamma vårdats på efter sin stroke har alltså hört mammas förtvivlade böner och sett detta hål, men inte larmat så hon fick tillräcklig smärtlindring och omvårdnad. Man undrar om de överhuvudtaget har någon mänsklighet i sig…

Till sist, alldeles för sent, tog vi anhöriga henne från rehabavdelningen till akuten. Chocken av åsynen går aldrig över! Minnet av lukten kommer alltid att finnas kvar! Lukten av ruttnande människa. Lukten av min mamma! Hon som gråtit i ca en månad, som förtvivlat berättat att det var som att hon satt och låg på en glasskärva rakt in i sin rygg. Min älskade mamma vars ländrygg spruckit upp i ett ruttnande hål runt svanskotan. Smärtan hon utstått går inte ens att föreställa sig…

Infektionsläkaren som tog hand om mamma på Länssjukhuset i Halmstad berättade att liggsår kan gnaga sig djupt ner innan de spricker. De kan vara svåra att upptäcka, men kompetent vårdpersonal kan tidigt se tecknen på huden och därför ingripa i tid. Det är också viktigt att förebygga med liggsårsmadrasser (luftväxlande, masserande madrasser) mm till patienter som riskerar att bli liggande. Landstinget Halland har förebyggande handlingsplaner med skattningsskalor mm för detta. Hon menade att det därför är sällan de ser så grava och kritiska trycksår som mammas. Ingen sådan skattning gjordes på mamma varken efter hennes stroke eller vid den vårdplanering som följde med Falkenbergs kommun. Av sårets utseende kunde infektionsläkaren avgöra att det hade varit öppet i minst 2 veckor och hon menade att personalen inte kan ha undgått att se det! Risken för blodförgiftning var överhängande. “-Smärtan måste ha varit outhärdlig!” sa hon…

Hur kunde det hända?

Hur kunde jag låta det hända? Varför förstod jag inte???

Bilden är beviset på mitt totala misslyckande efter veckor av påstötningar om att mammas smärtor var verkliga och inte tecken på demens. Jag trodde det var reumatismen som var så förvärrad efter stroken och allt sängliggande att mamma behövde mer smärtlindring för den, att det behövdes en bekvämare madrass mm. Ingen lyssnade på mig, vi fick ingen bättre madrass - kunde ingen anat att detta då skulle ske? Vet man inte bättre idag???
<p align="left">Jag förlitade mig, trots din förtvivlan, på din allmänläkare som sa att det skulle “ta tid att ställa in de nya smärtstillande plåstren” och att “man fick tåla sig”. Du grät mamma, domnade bitvis bort av smärtan. Du beskrev förtvivlat att det var som att du satt på en glasskärva, jag trodde i min blindhet att reumatismen satt sig även i din ländrygg. Jag lovade dig att hjälpa dig och ta hand om dig efter din stroke. Jag försökte, men inte tillräckligt… Jag är så innerligt ledsen för det lilla mamma!
/Pernilla Öberg

kopierat från
http://images.google.se/imgres?imgurl=http://vardhaveri.files.wordpress.com/2007/09/i-l-o-liggsar-blogg-310807.jpg&imgrefurl=http://vardhaveri.wordpress.com/&usg=__qZ1Gd24ZaR5RSahn-WwwjIv83u8=&h=376&w=500&sz=39&hl=sv&start=1&um=1&tbnid=5Cl1NtkUtXn8cM:&tbnh=98&tbnw=130&prev=/images%3Fq%3Dblogg%26hl%3Dsv%26um%3D1

ja läste du textan!?