Sunday 13 December 2009 photo 1/2
|
From: pappa@hotmail.com
To: lindaekeberg@hotmail.com
Subject:
Date: Thu, 10 Dec 2009 10:53:18 +0100
.ExternalClass .ecxhmmessage P {padding:0px;} .ExternalClass body.ecxhmmessage {font-size:10pt;font-family:Verdana;}
Hej!
Vad hände? Det var ju inte så länge sedan som vi pratade om skolan och då var du ju helt inställd på att du skulle gå klart den?!
Är det bestämt att du ska åka till England? Kan du inte tänka igenom det 1gång till? England finns kvar, du kan åka när skolan är klar?!
Du gör så klart som du vill och jag stötttar dig i det beslut som du tar, men för din framtid så förordar jag att du går klart skolan.
Oavsett hur det blir så kan du väl informera mig om vad du tänker göra och när, framför allt om du tänker åka iväg till england så skulle jag ju vilja veta det innan den dagen som du tänker åka. Jag vill ju gärna träffa dig innan du åker.
Saknar dig / Kram Pappa
Hej!
Ja vad som har hänt är att jag har blivit väldigt deprimerad. Varför jag inte orkar med skolan just nu är för att jag känner sån stor sorg för att du inte finns i mitt liv längre.
Och nu kommer du säga att du visst finns i mitt liv, men i mina ögon så gör du inte det. Du verkar inte vilja göra något för att göra så att jag mår bra. Du säger att du har gjort som jag vill, att ta en fika ensamma. Men det har bara hänt två gånger. Och om du ger upp efter två gånger så vet jag inte om jag tycker att det är värt att fortsätta träffas. Jag har sagt till dig flera gånger att du inte behöver välja mellan din familj och mig. Jag tycker inte att du väljer någon när du åker iväg för att tillbringa lite ensamtid med DIN DOTTER. Förstår inte vad som är problemet egentligen. Är det Carina som sätter stopp för det? Blir hon svartsjuk eller något? För om det är så så har du verkligen inte träffat rätt tjej, om du inte ens kan får tillbringa tid med din dotter.
Jag börjar ge upp dig, pappa. Jag vet inte hur länge till jag orkar med att ha det såhär. Och när du blir sur för att jag vill träffa dig ensam så känns det som om jag inte är speciellt viktig för dig. Jag kan delvis förstå att du vill att jag ska "komma in" i din nya familj för det skulle bli enklare för dig, men jag VILL inte det.
Jag trivs inte i ert sällskap. Du blir som en helt annan person.
Det är just det här som är anledningen till att jag hoppar av. Allt känns så meningslöst. Jag känner mig totalt misslyckad som dotter när du inte kan åka och träffa mig någon timme. Jag är trött på att anpassa mig efter dig. Det är du som har satt mig i den här situationen och då är det du som får anpassa dig efter mig om det ska fungera. Du flyttade härifrån, och om du verkligen vill träffa mig så får DU faktiskt åka HIT. Förstår inte riktigt hur du tänker...
Jag trodde att föräldrar ville göra ALLT för att göra så att ens eget barn mår bra, men jag hade tydligen fel.
Mamma gör ALLT för mig, hon ställer upp i vått och torrt oavsett. Om jag inte har pengar så får jag det. Om jag vill att hon ska vara hemma med mig en dag, så är hon det. Om jag vill göra något så stöttar hon alltid mig i det. När gjorde du såna saker för mig senast? Du har inte gjort de så länge jag kan minnas.
Det känns som om jag ALDRIG kan ringa och fråga dig om pengar t.ex., och jag får inte ens fickpengar av dig. Men nu handlar det inte om pengar, det är bara en minimal del av allting.
Du känner inte mig längre. Du vet inte vad jag gör på fritiden, vilken min favoritmat är, vad jag har för hobby, vilka jag har som vänner, om jag röker eller inte, om jag har några nya piercingar eller vilken min favoritfärg är. Du vet INGENTING!
Du har skött detta så himla osmidigt. Pricken över i:et var när du berättade att du skulle skaffa ett barn till. Jag förstår inte hur du kan skaffa ett barn till, när du inte kan ta hand om dom barn du redan har. Du måste förstå att jag verkligen känner mig lämnad och ersatt.
Det är faktiskt tack vare dig som jag hoppar av skolan. Om du bara kunde ha betett dig som en riktig pappa och brytt dig om mig så hade aldrig det här hänt.
Jag skulle aldrig känna mig på det här sättet. Det som är jobbigt att tänka på är att andra pappor gör vad som helst för sina barn. Min kompis pappa träffade en ny tjej och flyttade enda till Göteborg men han kommer upp hit varannan helg och hälsar på sina barn. Han gör allt för dom. Varför kan inte du göra likadant för mig? Du bor bara några mil härifrån och kan inte ens ta tid att åka och träffa mig någon timme. Jag känner mig verkligen oviktig och det är det som håller på att krossa mig.
Ja, jag har tänkt igenom detta 100 gånger om och jag skulle inte berätta det för dig om jag inte hade bestämt mig.
Jag tänker hoppa av och jag tänker åka till England.
Känslomässigt är du död för mig, jag har inga pappakänslor för dig alls längre. Förstår du då hur dåligt jag har mått de senaste 3 åren?
Men du vägrar förstå mig vilket gör mig så förbannat rasande!
Jag har nästan lust att ta kontakt med Carina och prata med henne om vad som försigår. Om det är hon som är problemet eller om det bara är du som skiter i allt. Vet hon om allt jag säger till dig? Vet hon hur jag känner? Vet hon hur det egentligen ligger till? Eller säger du bara att det är jag som är jobbig som inte kan komma och hälsa på, när det egentligen är du, PAPPAN, som ska komma och hälsa på mig?
Jag bad inte dig flytta, men eftersom du gjorde det så får du ta konsekvenserna.
Jag ber inte om mycket, pappa. Det ENDA jag ber om är att du kan ta dig tid i allafall en gång i månaden och hittar på något med mig., visar att du faktiskt bryr dig.
Jag vet inte längre om jag vill lägga ner mer tid på detta, de känns som om jag börjar ge upp dig helt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig utan dig, men de har jag gjort i några år nu och kan säkert fortsätta med det.
Det kommer aldrig att bli som förr...
Nu är jag väldigt öppen, men vill bara visa det här så att jag kan visa svaret sen. Vet exakt hur han kommer att svara....
To: lindaekeberg@hotmail.com
Subject:
Date: Thu, 10 Dec 2009 10:53:18 +0100
Vad hände? Det var ju inte så länge sedan som vi pratade om skolan och då var du ju helt inställd på att du skulle gå klart den?!
Är det bestämt att du ska åka till England? Kan du inte tänka igenom det 1gång till? England finns kvar, du kan åka när skolan är klar?!
Du gör så klart som du vill och jag stötttar dig i det beslut som du tar, men för din framtid så förordar jag att du går klart skolan.
Oavsett hur det blir så kan du väl informera mig om vad du tänker göra och när, framför allt om du tänker åka iväg till england så skulle jag ju vilja veta det innan den dagen som du tänker åka. Jag vill ju gärna träffa dig innan du åker.
Saknar dig / Kram Pappa
Ja vad som har hänt är att jag har blivit väldigt deprimerad. Varför jag inte orkar med skolan just nu är för att jag känner sån stor sorg för att du inte finns i mitt liv längre.
Och nu kommer du säga att du visst finns i mitt liv, men i mina ögon så gör du inte det. Du verkar inte vilja göra något för att göra så att jag mår bra. Du säger att du har gjort som jag vill, att ta en fika ensamma. Men det har bara hänt två gånger. Och om du ger upp efter två gånger så vet jag inte om jag tycker att det är värt att fortsätta träffas. Jag har sagt till dig flera gånger att du inte behöver välja mellan din familj och mig. Jag tycker inte att du väljer någon när du åker iväg för att tillbringa lite ensamtid med DIN DOTTER. Förstår inte vad som är problemet egentligen. Är det Carina som sätter stopp för det? Blir hon svartsjuk eller något? För om det är så så har du verkligen inte träffat rätt tjej, om du inte ens kan får tillbringa tid med din dotter.
Jag börjar ge upp dig, pappa. Jag vet inte hur länge till jag orkar med att ha det såhär. Och när du blir sur för att jag vill träffa dig ensam så känns det som om jag inte är speciellt viktig för dig. Jag kan delvis förstå att du vill att jag ska "komma in" i din nya familj för det skulle bli enklare för dig, men jag VILL inte det.
Jag trivs inte i ert sällskap. Du blir som en helt annan person.
Det är just det här som är anledningen till att jag hoppar av. Allt känns så meningslöst. Jag känner mig totalt misslyckad som dotter när du inte kan åka och träffa mig någon timme. Jag är trött på att anpassa mig efter dig. Det är du som har satt mig i den här situationen och då är det du som får anpassa dig efter mig om det ska fungera. Du flyttade härifrån, och om du verkligen vill träffa mig så får DU faktiskt åka HIT. Förstår inte riktigt hur du tänker...
Jag trodde att föräldrar ville göra ALLT för att göra så att ens eget barn mår bra, men jag hade tydligen fel.
Mamma gör ALLT för mig, hon ställer upp i vått och torrt oavsett. Om jag inte har pengar så får jag det. Om jag vill att hon ska vara hemma med mig en dag, så är hon det. Om jag vill göra något så stöttar hon alltid mig i det. När gjorde du såna saker för mig senast? Du har inte gjort de så länge jag kan minnas.
Det känns som om jag ALDRIG kan ringa och fråga dig om pengar t.ex., och jag får inte ens fickpengar av dig. Men nu handlar det inte om pengar, det är bara en minimal del av allting.
Du känner inte mig längre. Du vet inte vad jag gör på fritiden, vilken min favoritmat är, vad jag har för hobby, vilka jag har som vänner, om jag röker eller inte, om jag har några nya piercingar eller vilken min favoritfärg är. Du vet INGENTING!
Du har skött detta så himla osmidigt. Pricken över i:et var när du berättade att du skulle skaffa ett barn till. Jag förstår inte hur du kan skaffa ett barn till, när du inte kan ta hand om dom barn du redan har. Du måste förstå att jag verkligen känner mig lämnad och ersatt.
Det är faktiskt tack vare dig som jag hoppar av skolan. Om du bara kunde ha betett dig som en riktig pappa och brytt dig om mig så hade aldrig det här hänt.
Jag skulle aldrig känna mig på det här sättet. Det som är jobbigt att tänka på är att andra pappor gör vad som helst för sina barn. Min kompis pappa träffade en ny tjej och flyttade enda till Göteborg men han kommer upp hit varannan helg och hälsar på sina barn. Han gör allt för dom. Varför kan inte du göra likadant för mig? Du bor bara några mil härifrån och kan inte ens ta tid att åka och träffa mig någon timme. Jag känner mig verkligen oviktig och det är det som håller på att krossa mig.
Ja, jag har tänkt igenom detta 100 gånger om och jag skulle inte berätta det för dig om jag inte hade bestämt mig.
Jag tänker hoppa av och jag tänker åka till England.
Känslomässigt är du död för mig, jag har inga pappakänslor för dig alls längre. Förstår du då hur dåligt jag har mått de senaste 3 åren?
Men du vägrar förstå mig vilket gör mig så förbannat rasande!
Jag har nästan lust att ta kontakt med Carina och prata med henne om vad som försigår. Om det är hon som är problemet eller om det bara är du som skiter i allt. Vet hon om allt jag säger till dig? Vet hon hur jag känner? Vet hon hur det egentligen ligger till? Eller säger du bara att det är jag som är jobbig som inte kan komma och hälsa på, när det egentligen är du, PAPPAN, som ska komma och hälsa på mig?
Jag bad inte dig flytta, men eftersom du gjorde det så får du ta konsekvenserna.
Jag ber inte om mycket, pappa. Det ENDA jag ber om är att du kan ta dig tid i allafall en gång i månaden och hittar på något med mig., visar att du faktiskt bryr dig.
Jag vet inte längre om jag vill lägga ner mer tid på detta, de känns som om jag börjar ge upp dig helt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig utan dig, men de har jag gjort i några år nu och kan säkert fortsätta med det.
Det kommer aldrig att bli som förr...
Nu är jag väldigt öppen, men vill bara visa det här så att jag kan visa svaret sen. Vet exakt hur han kommer att svara....
Comment the photo
Har skickat många liknande brev till honom som han bara har ignorerat...<br />
<333
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/celinda/430246677/