Jag hade skrivit värsta jävla grejen här. Men sen tabbade sig bilddagboken och jag måste skriva om allt. Det är jävligt jobbigt iochmed att jag var fett nöjd med det jag skrev.

Det är som att ha en grej med redigt sentimentalt värde, sen har någon sönder det och ersätter med en exakt likadan = fortfarande inte samma grej. Men jag gör väl ett nytt försök.

Jag har ibland svårt att förstå hur man inte kan bry sig om den enda människan i rummet förutom en själv. Eller snarare inte ha omtanke för. Janne sitter och poppar såndär.. Vet inte vad man ska kalla det. Deprimerad country? Ni vet vad jag menar iallafall. Lite väl hög volym dessutom.

Det finns tre uppenbara val.

1) Jag gör som en riktig svensk; håller käften, muttrar för mig själv och tar rökpaus när det ta mig tusan bara blir för mycket.

2) Jag ber Janne vänligt men bestämt att sänka volymen och samtidigt subtilt/sublimt visa min avsky för både honom och hans val av radiokanal.

3) Jag sparkar igång Spotify och letar rätt på diverse gutturala metalband att lyssna på, med lite väl hög volym på, sedan hävda att jag har samma volym som han har hos sig.

Resultat följer om ~10 minuter när jag tagit rökpaus och bestämt mig.

Annons

The photo has no tags

September 2009