AGNES.

Hon var från luleå, porsön troligtvis. Det var en som hittade henne när hon blivit påkörd av en bil. De vet inte hur gammal hon är - kanske 2 år. Hon är lite överviktig pga att stödfamiljen hade flera andra katter som växte o hon har kunnat äta obehindrat. Ska fixa tjockis-foder.

Jag kliade henne HELA vägen från där vi var. De bodde ute i nån by utanför kalix. Låååångt utanför... Fick henne i famnen på en gång och hon verkade då nöjd. Hon kröp självmant in i buren. Hon kände sig nog snopen.:D

Jag tror t o m att hon SOV ett tag när vi åkte hem.

Väl hemma så gick hon på upptäcksfärd på en gång. Hon har då inte varit rädd ett dugg. Konstigt faktiskt.Nu sitter hon vid vardagsrummsfönstret och spanar. Är ju rätt högt upp.

Måste erkänna att jag är rädd. Rädd för att jag inte tål henne, rädd för ansvaret - trots att jag VET att jag klarar av det. Rädd för att lämna igen henne - vill inte det. Rädd för att hon ska ha det tråkigt. Rädd för...ja allt egentligen.

Jag vågar inte ha några förhoppningar. Vågar jag fästa mig vid henne som jag vet att jag kan göra vid djur?

Jag vet inte. Måste säga att det är rätt omtumlande att ha en levande varelse i min lägenhet. ÄR ju van vid mina syskon men med dem känner jag också att jag vill kolla upp o s v så de har det bra.

Hon sitter fortfarande o spanar. HOn har inte druckit nåt men åt lite blötfoder som mamma köpt. en påse med kyckling i sås. Smaskens tyckte Agnes. Hon riktigt sprang till matskålen.(glömde bort att jag hade den spejsiga skålen.)

Känns inte som om jag vågar lämna henne ensam. Knasigt med tanke på att hon verkade trygg från början.

Alla blommor utom en är antingen på stora bokhyllan eller den närmast soffan. Hoppas de får vara ifred.