Monday 30 January 2012 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Nej. Jag klarar inte mer.
Klarar inte fler nätter i äckliga tårar, med äcklig ångest om att allt bara var mitt fel.
"Det är alltid mitt fel."
Det gör så ont. Att ge allt man har till ingen nytta alls. Jag har aldrig "gett upp" så mycket för en människa. Aldrig.
Jag tänkte inte ens på det förut men det gör ont att se dig nu, för då gjorde mig illa. Vill inte just nu. Vill ingenting. Jag känner inget. Allt är bara ett svart hål. Allt är bara meningslöst. Allt är så som det alltid har varit utan dig.
Min bästa vän frågade varför jag behöver dig om jag ändå mår så dåligt. Men sanningen är, precis som jag sa till henne, det är du som fick mig att le varje dag. Det var du som gav mig fjärilar i magen när jag såg dig. Det var du som fick mig att vilja gå fram och bara hålla om dig när du pratade med mig.
Men du är en bra människa, var i alla fall. Jag tänker inte klandra dig för något du inte kan rå för. Jag vet hur det känns. Men jag kommer inte klara av att se dig varje dag. Eller höra din röst. Jag kommer gråta varje kväll för allt jag vill är att du ska trösta mig, säga att allt blir bra. Jag vet att det inte kommer att bli bra. Mitt liv kan inte bli bra, faktiskt. Men att höra dig säga de orden är nog hela min värld.
Fan.
Annons