Det är snart två år sedan. Världens bästa man lämnade oss.

det gör så jävla ont. helt plötsligt börjar hjärtat rusa och andningen blir svår. försöker tänka på alla fina stunder jag har haft med dig, allt vi hade gemensamt, alla gånger du fått mig så himla glad. du var alltid där, och nu är du inte här längre. trots att det är två år sedan, så är det först nu den riktiga tomheten kommer fram.
jag drömmer inte ens om dig längre. det kanske är därför det känns så tomt. du fanns inte här, men du fanns alltid i mina drömmar och jag kunde prata med dig om allt. i mina drömmar var du min <i style="font-weight: bold; ">morfar och inte den du var mot slutet. det var en tröst för mig.

jag minns hur du var mot slutet, när du var sjuk, men inte så sjukligt drogad som i slutet för att lätta på din smärta.

din kropp hade blivit så tunn. du hade blåmärken på kroppen och hela du var iskall jämt. du var helt annorlunda till kroppen, men helt densamma till sinnet. du pratade med oss på samma sätt som du alltid gjort, möjligtvis var du lite gladare på grund av allt morfin, men det gjorde inte oss något. jag satt mittemot dig i sin sjuksäng med fötterna uppe vid ditt bröst, och du klappade på mig.

jag minns en dag när jag satt vid dina fötter och hade för ovanlighetens skull uppsatt hår. du somnade lite då och då på grund av medicinerna, men så en gång när du tittade upp så såg du mig och frågade: "vad har du gjort med håret?" "det är bara uppsatt här i en bulle. det är kvar där kan jag lova dig!" han tittade på mig med sån kärlek i ögonen, log och sa "det är jätte fint" sen somnade han igen.

jag var hos pappa när mamma ringde mig. vi satt och åt och allt kändes som vanligt en kall vinterkväll och det var kolsvart ute. telefonen vibrerade och jag svarade, utan att ens ha en tanke på vad som hade hänt. "nu - är han borta."

Det rann någon tår, men inte mer än det. fick skjuts hem av pappa, kramade mamma och min syster, men ändå inga tårar. inga tårar på hela vägen till hemmet där han låg.

mormor satt bredvid honom och hennes tårar rann. jag tittade på morfar, men jag såg honom inte. det var inte han. hela hans kroppsfärg var borta, såg nästan gråaktig ut. hans mun var halvt öppen som om han precis andats in. hans ögon var stängda på ett onaturligt sätt. han såg inte ut så när han hade stängda ögon.

jag behöver gråta ut och skrika sönder mina stämband. behöver få ut all denna smärta och saknad, men jag vet inte om den försvinner, därför håller jag allt inne. det gör så ont. jag behöver ju dig. vill du möta mig i mina drömmar så snälla gör det. jag behöver det. jag älskar dig över allt annat. och jag saknar dig så mycket att jag inte vet hur mycket mer jag klarar av. måste få se dig, prata med dig...

Annons

The photo has no tags

December 2013