March
Saturday 14 March 2015 photo 1/1
|
Brottby, Brottby, Brottby.
Dit gamla själar vandra för att dö, som unga själar flyr för att inte tvingas bli gamla i förtid.
Urbaniserat nog så sitter jag på bussen bort från Brottby efter en dag med hö, hösilage och andra hästmatsrelaterade saker, följt av människomat, piano och andra föräldrarelaterade saker. Min far gör en fantastiskt god Pasta Bolognese med svarta linser istället för köttfärs.
(En buss som för övrigt går mot STOCKHOLM i stora bokstäver. Inte till någon hållplats, till någon specifik plats, utan till STOCKHOLM. Bort.)
Numer trafikeras sträckan av dubbeldäckare, men inte för att det finns något att se. Det är motorvägmotorvägmotorvägskogsparti
åkermotorvägmotorvägavfart och så vidare.
Längre bak sitter det någon som gråter, eller som jag inser efter en stunds resa inte gråter, utan genuint har en röst som låter som gråt. Hon talar i tunga, drypande och slemmiga toner.
Brottby är på ett eller annat sätt gammalt. Döende, men inte dött. Som den kända och ökända plats dit vargen vandrar när den vet att den ska dö, men utan den värdighet och vördnad som en sådan plats kräver. En plats där saker åldras utan att dö. En återvändsgränd, där alltför många blir kvar.
"Gammal" är i det närmaste en synonym för dåligt i mina listor. Undantaget är skrivet av en liten röst med fint leende, där gammal blir ett ord uttalat av kärlek.
Gammalt blir något som inte hanteras med kärleksfulla händer, något som tillåts förfalla utan att ombesörjas. Allting åldras, men bara kärlekslösa ting blir gamla.
Och det kanske är där någonstans som jag hittar min avsky för Brottby. För jag var en av de få som hittade därifrån, en av många i min årskull, men en av få i stor benämning. Jag var aldrig en del av Brottby, jag var där när jag gick i skolan (som jag jobbade vid en kort tid, burr) men inte annars. Jag hade inga fritidsaktiviteter där, eller vänner. Att flytta därifrån var inte svårt, för jag hade inga fästen där.
Men jag tänker ibland på de som inte flyttade därifrån. De som hade fästen, satte nya och rotade sig där. Jag tänker på hur de fann sig i livet där, hur de stannade av och började bli gamla, långt innan deras drömmar ens börjat dö. Hur åkrarna och skogen sög livet ur dem. Hur åtminstone några av dem, som jag, var predestinerade för stora saker. Hur de kanske insåg det, men inte hittade därifrån.
Jag hoppas att jag aldrig blir gammal, men helt säker kan man aldrig vara. Kanske är det dit jag vandrar sen. Kanske är det dit jag kryper för att dö. Utan värdighet och ensam. Men än är det bly i pennan, som jag läste på Facebook.
(för övrigt anser jag att Brottby bör förstöras)
Urbaniserat nog så sitter jag på bussen bort från Brottby efter en dag med hö, hösilage och andra hästmatsrelaterade saker, följt av människomat, piano och andra föräldrarelaterade saker. Min far gör en fantastiskt god Pasta Bolognese med svarta linser istället för köttfärs.
(En buss som för övrigt går mot STOCKHOLM i stora bokstäver. Inte till någon hållplats, till någon specifik plats, utan till STOCKHOLM. Bort.)
Numer trafikeras sträckan av dubbeldäckare, men inte för att det finns något att se. Det är motorvägmotorvägmotorvägskogsparti
åkermotorvägmotorvägavfart och så vidare.
Längre bak sitter det någon som gråter, eller som jag inser efter en stunds resa inte gråter, utan genuint har en röst som låter som gråt. Hon talar i tunga, drypande och slemmiga toner.
Brottby är på ett eller annat sätt gammalt. Döende, men inte dött. Som den kända och ökända plats dit vargen vandrar när den vet att den ska dö, men utan den värdighet och vördnad som en sådan plats kräver. En plats där saker åldras utan att dö. En återvändsgränd, där alltför många blir kvar.
"Gammal" är i det närmaste en synonym för dåligt i mina listor. Undantaget är skrivet av en liten röst med fint leende, där gammal blir ett ord uttalat av kärlek.
Gammalt blir något som inte hanteras med kärleksfulla händer, något som tillåts förfalla utan att ombesörjas. Allting åldras, men bara kärlekslösa ting blir gamla.
Och det kanske är där någonstans som jag hittar min avsky för Brottby. För jag var en av de få som hittade därifrån, en av många i min årskull, men en av få i stor benämning. Jag var aldrig en del av Brottby, jag var där när jag gick i skolan (som jag jobbade vid en kort tid, burr) men inte annars. Jag hade inga fritidsaktiviteter där, eller vänner. Att flytta därifrån var inte svårt, för jag hade inga fästen där.
Men jag tänker ibland på de som inte flyttade därifrån. De som hade fästen, satte nya och rotade sig där. Jag tänker på hur de fann sig i livet där, hur de stannade av och började bli gamla, långt innan deras drömmar ens börjat dö. Hur åkrarna och skogen sög livet ur dem. Hur åtminstone några av dem, som jag, var predestinerade för stora saker. Hur de kanske insåg det, men inte hittade därifrån.
Jag hoppas att jag aldrig blir gammal, men helt säker kan man aldrig vara. Kanske är det dit jag vandrar sen. Kanske är det dit jag kryper för att dö. Utan värdighet och ensam. Men än är det bly i pennan, som jag läste på Facebook.
(En buss som för övrigt går mot STOCKHOLM i stora bokstäver. Inte till någon hållplats, till någon specifik plats, utan till STOCKHOLM. Bort.)
Numer trafikeras sträckan av dubbeldäckare, men inte för att det finns något att se. Det är motorvägmotorvägmotorvägskogsparti
åkermotorvägmotorvägavfart och så vidare.
Längre bak sitter det någon som gråter, eller som jag inser efter en stunds resa inte gråter, utan genuint har en röst som låter som gråt. Hon talar i tunga, drypande och slemmiga toner.
Brottby är på ett eller annat sätt gammalt. Döende, men inte dött. Som den kända och ökända plats dit vargen vandrar när den vet att den ska dö, men utan den värdighet och vördnad som en sådan plats kräver. En plats där saker åldras utan att dö. En återvändsgränd, där alltför många blir kvar.
"Gammal" är i det närmaste en synonym för dåligt i mina listor. Undantaget är skrivet av en liten röst med fint leende, där gammal blir ett ord uttalat av kärlek.
Gammalt blir något som inte hanteras med kärleksfulla händer, något som tillåts förfalla utan att ombesörjas. Allting åldras, men bara kärlekslösa ting blir gamla.
Och det kanske är där någonstans som jag hittar min avsky för Brottby. För jag var en av de få som hittade därifrån, en av många i min årskull, men en av få i stor benämning. Jag var aldrig en del av Brottby, jag var där när jag gick i skolan (som jag jobbade vid en kort tid, burr) men inte annars. Jag hade inga fritidsaktiviteter där, eller vänner. Att flytta därifrån var inte svårt, för jag hade inga fästen där.
Men jag tänker ibland på de som inte flyttade därifrån. De som hade fästen, satte nya och rotade sig där. Jag tänker på hur de fann sig i livet där, hur de stannade av och började bli gamla, långt innan deras drömmar ens börjat dö. Hur åkrarna och skogen sög livet ur dem. Hur åtminstone några av dem, som jag, var predestinerade för stora saker. Hur de kanske insåg det, men inte hittade därifrån.
Jag hoppas att jag aldrig blir gammal, men helt säker kan man aldrig vara. Kanske är det dit jag vandrar sen. Kanske är det dit jag kryper för att dö. Utan värdighet och ensam. Men än är det bly i pennan, som jag läste på Facebook.
(för övrigt anser jag att Brottby bör förstöras)
Annons
Camera info
Camera GT-N7105
Focal length 4 mm
Aperture f/2.6
Shutter 1/780 s
ISO 50
Visa toppen
Show footer