Det var en onsdag morgon 1999. Jag var tolv år och världen låg för mina fötter. Jag vaknade runt nio-tiden den dagen och hade känslan av att jag inte riktigt visste vart jag var. Min blick drogs mot det ställe där min väckarklocka normalt brukade stå. Till min förvåning så var den inte på sin plats. För där min väckarklocka brukade stå stod nu istället en stor ful man och glodde på mig. Jag kände ett krypande obehag när jag betraktade mannen. Min första tanke var att skrika något i stil med "Vad i helvete gör du i mitt badrum karl?". Fast sedan insåg jag att jag naturligtvis inte kunde ligga och sova i badrummet och att detta måste vara mitt sovrum. Vilket det ju inte heller var. Så jag var måttligt förvirrad.

Mannens utseende var ytterst säreget. Han var ganska kraftigt byggd och kort i rocken. Han hade långt flottigt hår som böljade ner över axlarna och hans panna var bland de lägsta jag har sett i hela mitt liv. Ögonen var det värsta, de var otäckt små och blicken var så nära sinnesförvirrad att det inte ens var roligt. Typiskt tänkte jag, vad hade jag nu gjort. Jag började febrilt söka i minnet efter någon incident som skulle ha kunnat ha lett mig att vakna i en till synes främmande miljö, med en stirrande otäck man ståendes bredvid min sängplats. Naturligtvis kom jag inte på något som kunnat gett upphov till denna besynnerliga situation. Jag svor för mig själv och insåg med visst förtret att jag skulle bli tvungen att tilltala mannen. Denna tanke var fullständigt onödig eftersom mannen sekunden senare tilltalade mig. Med skrovlig röst väste han fram ett budskap som kom att chocka mig. "Hörru, din lilla snorhyvel" sade han med tidigare nämnda obehagliga röst, "välkommen till döden".

Jag började genast undersöka omgivningen. Det var ett ganska spatiöst utrymme som i och för sig inte bjöd på så mycket annat men ändå tilltalade mig på något skumt sätt. Det hade ett mycket litet fönster infogat i den bortersta väggen och en sliten matta, som såg ut som om den var gjord av hundhår, prydde golvet. I övrigt var rummet helt kalt och påminde lite om en mottagning av någon sort.

"Hörru, svara då när man talar till dig" hostade den obehagliga mannen fram. Jag log och svarade att jag måste ha en lite bättre förklaring än att jag bara var död. Karln muttrade besviket och hasade fram till väggen med fönstret. Hans något skitiga händer gled med förvånansvärd skicklighet över väggen och tycktes söka efter något. Efter ett par sekunder hittade han det han sökte. Det var en nästan osynlig missfärgning. Han tryckte in fläcken. Inget hände. Han tryckte in fläcken igen. Fortfarande ingenting. "AAAAAAAAAAAARGHHH!!!!!" skrek karln ursinnigt och slog med full kraft in missfärgningen så hårt att hela väggen började skaka för att till slut helt och hållet rämna.

Bakom den rämnade väggen låg ett mindre rum som innehöll en stol. "Varsågod och sitt" grymtade mannen. Jag hasade mig upp ifrån sängen och gick fram till stolen. Jag betraktade den ett tag. Den såg lika instabil ut som en 14-årig självmordsbenägen. "Är det verkligen okej att sitta på den här saken" frågade jag. Mannens knytnävar spändes allt medan hans ansikte blev allt rödare av ilska. Han gillade nog mig. Jag tyckte att det inte vore värt att säga emot honom igen och satte mig kvickt på stolen. Den gav - föga förvånande - genast vika och jag föll till vad jag trodde skulle vara golv. Till min stora förvåning så slutade jag inte att falla när jag väl nådde golvytan - jag fortsatte istället att falla. Obehagliga mannen försvann. Rummet försvann. Allt försvann. Det blev bara svart. Men jag föll fortfarande.

Plötsligt hörs ett enormt dån och jag landar i ett svartfärgat rum. Tak, golv och väggar är helt svarta med undantag för en ruta på ena väggen. Rutan är en meter bred och en halv meter hög och täcker kanske en femtedel av den ganska stora väggen. Jag stirrar skräckslaget på rutan. Den ändrar långsamt färg och bilder börjar bildas på den. Snart känner jag igen mig själv. Detta måste vara min död, tänker jag, och betraktar mig själv i rutan. Den visar mig på en väg i mitten av ingenstans. Den ser bekant ut. Men jag kan inte placera den. Jag ser mig själv gå i sakta mak på vägen och nynna på någon löjlig melodi som jag fått dille på dagen innan. Men plötsligt så stannar jag och blickar upp mot himlen. Jag stirrar på mig själv igenom rutan och förstår inte riktigt vad jag håller på med. I fem minuter står jag och stirrar rakt ut i kosmos. Fan vad jag är konstig. Stå och stirra på det där viset.

Ytterligare tio minuter förflyter utan att jag gör någonting annat än att stå och stirra rakt ut - till synes på ingenting alls. Men DÅ händer något som får min uppmärksamhet att skärpas. Ett svagt lysande ljus närmar sig på avstånd. Sedan börjar det vina på ett underligt sätt, allt eftersom ljuset kommer närmare. Plötsligt hör jag ett smackande ljud och min gelike faller till backen, blödande kraftigt från pannan. Jag hade tappat ljuset med blicken och nu var det borta. Min livlösa kropp ligger där på grusvägen och ser mest ut som en del av naturen. Jag uppmärksammar det inte först. Men efter att ha nogrannt studerat min döda kropp en stund så ser jag något ligga strax intill den. Jag kan dock inte riktigt urskilja vad det är. Så jag rör mig närmare för att se. Och när mina ögon bara är tio centimeter ifrån rutan så ser jag vad det är. Det är en ficklampa.

Jag hade blivit dödad av en fallande ficklampa. Först kände jag mig underligt tom. Men sedan slogs jag av det komiska i situationen. Jag hade blivit KNOCKAD av en ficklampa. Jag hade DÖTT av en ficklampa. HA! Jag skrattade! Jag skrattade helt okontrollerat. Det började som ett fniss och urartade i ett totalt jättegarv. Jag låg på golvet i det svarta rummet och alldeles vred mig av skratt.

Efter ett par minuter så hade skrattet mitt tystnat. Bilden i rutan hade frusit. Mitt liv var slut.

Tar du fortfarande ditt liv för givet?

Annons

The photo has no tags

January 2010